Det kommer att bli bra

Det kommer att bli bra sjöng Laleh och helt plötsligt stannade jag upp och kände just det. Att så är det. Det kommer att bli bra. Hela världen ligger inte på mina axlar. Jag räcker precis som jag är just i detta nu. Med alla mina förmågor och brister. 

Det är svårt att beskriva hur det känns nu. Det har varit lätt att sätta ord på min smärta. Men att sätta ord på den känsla som nu finns i min kropp är svår. Det närmast är att det känns som morgonen efter ett riktigt kraftig och högljutt åskväder. Ni vet när det innan nästan varit svårt att andas för att luften var så tung. När åskan dragit fram känns allt klart och på nytt fött. Så, just så känns det nu.

Jag vet inte om det kommer att hålla i. Men just nu känns det bra på riktigt. Och det tänker jag njuta av.

Fullfölja

Bilden är lånad från IKEA.

Jag insåg ganska snart att jag kommer att få problem med att blir apatisk när jag blev sjukskriven. Så jag tänkte till en stund och beslutade mig för att skriva någon slags plan och utvärdera dagen efteråt.

Jag har några hemliga laster som jag nu ska delge med hela världen. Jag älskar skrivböcker och jag älskar att åka till IKEA. Det i kombination har gjort att jag handlat hem några skrivböcker därifrån. De blir mest att ligga i en låda, men nu har jag hittat en användning för dem. Och som av en händelse heter en av skrivböckerna Fullfölja. Det om något måste vara ett tecken från ödet. Förutom dessa två laster tycker jag även om mindmapping och att planera. Jag är grym på att planera. Men jag har svårt att fullfölja mina planer, för jag tappar intresse ganska fort. Det är en av mina största svårigheter. Det får bli ett annan inlägg för nu ska det handla om hur jag planerar och utvärderar mina dagar.

Min fullfölja bok har blivit min bästa vän under min sjukskrivning. Varje morgon börjar jag dagen med att skriva upp 3 saker som jag ska ha genomfört under dagen. Det kan vara små eller lite större saker. Om någon sak tar mer energi ser jag till att de andra sakerna är lätta och inte så energikrävande. Jag skriver även upp 3 saker som jag vill göra för min egenskull.

Men sedan kommer kruxet. Om någonting inte blir genomfört den dagen så är det OK. Jag håller på att träna mig att förlåta mig själv. Första veckan var det jobbigt. Men nu börjar det gå lite bättre. Många av sakerna som jag skriver upp på att göra listan är sådant som har med andra människor att göra. Det kan vara möten, passa barn eller hjälpa någon. Eller så kan det vara måste saker som att betala räkningar eller laga mat.

När det gäller saker som jag vill göra för min egen skull så är det svårare att komma på saker att göra. Men även med detta har jag blivit bättre. En dålig dag kan det handla om att läsa tidningen, få luft eller ringa mamma. En bra dag så kan listan innehålla att stryka, rita eller blogga.

För mig fungerar det här bra. Dagen utvärderas antingen på kvällen eller innan jag skriver nästa dags plan. När jag utvärderar har jag en färg som fångar dagen som varit och ett siffersystem som jag byggt upp för mig själv. Jag skriver även upp det som varit bra och det som stört dagen. Egentligen skriver jag upp det som jag har lust att lämna kvar av dagen.

När min sjukskrivning är över hoppas jag att jag klarar av att fortsätta denna rutin. Den känns bra och jag har alltid närt en dröm om att skriva dagbok. Den här gången känns det som om jag hittat rätt sätt.

Tack för idag.

Snäll, envis och dåligt med tålamod.

Allt är inte dåligt när man som jag måste kliva av tåget ett tag och bara hitta tillbaka till sig själv. Det finns många bra saker med att inte behöva stressa iväg på morgonen till ett arbete, som jag visserligen älskar, som lever sitt eget liv. Att inte fara iväg på kvällsmöten eller känna att jag inte ställer upp när det händer saker som måste ha en lösning nu. Eller åka iväg på träning varje dag.

Nu tänker jag vara egoist, för det är det jag håller på att träna på. Att sätta mig själv först, eller som man säger, sätta på min egen syrgasmask först. För mig är det skönt att vakna långsamt. Ligga kvar i sängen en stund och vakna till. Vi har klockan på 6.oo så jag sover inte jätte länge på morgonen. Men när jag vaknar den tiden har jag så mycket tid på dagen att en viss stress bara försvinner av det. För jag fungerar så att jag redan nu har mina tankar på imorgon eller till och med på hur min första dag tillbaka på jobbet ska vara. Så då är det bra att låta dem tankarna komma, tänka färdigt dem och låta dem försvinna. Till hjälp har jag mina nya hobbys. Styrka och rita. Känslan när jag sitter med min teckning eller med den skrynkliga duken är underbar. Helt plötsligt så är mina tankar helt fokuserade på detta.

När jag väl har tagit mig upp ur sängen är det frukost som gäller, en stund framför morgonprogrammen på tv, helt för mig själv. Att inte behöva åka iväg hemifrån är underbart. Jag vill bara vara hemma. 

En annan sak som är bra att kliva av ett tag är att allt får ett annat perspektiv. Jag är inte alls säker på att jag är på rätt plats. Jag är i rätt organisation, men är det föreståndare jag vill vara. Just nu vet jag inte. Jag har inte bråttom att tänka färdigt den tanken. För i hela mitt liv har jag gjort snabba val. Varit helt säker på att mina val har varit rätt. Inte nog med det. Utan när jag har gjort valet och det visade sig inte vara rätt, så har jag varit och är envis. Då har jag satt mig den på att genomföra det jag valt. Idag kan jag titta tillbaka och inse att andras åsikter om hur de tror att jag fungerar har fått påverkat mig i allt för stor utsträckning. Det är slut med det nu. Visst kommer jag att lyssna på andras råd. Men jag ska ta tid på mig och reflektera över mina egna känslor inför mina val.

Envis och dåligt tålamod är inte en bra kombination. Men det är den jag är och det är nu dags att lära mig leva med dessa egenskaper. Lägg till snäll och du har en kombination som skriker, utbränd. Men dessa egenskaper kan också vara bra. Bara jag lär mig hantera dem på rätt sätt. Det kommer inte vara lätt och definitivt inte färdigt när jag går tillbaka på jobb. Men att erkänna för sig själv är första steget.

Jag vet att jag vill jobba med mina klienter. Jag vet att jag är en bra socialpedagog. Nu gäller det bara att hitta ett sätt att få ta tillvara det som jag är bra på. Hur det ska gå till vet jag inte. Men det kommer att lösa sig. 

Nu väntar strykhögen och pennorna är vässade. Tack för idag. Sköt om er. Le åt en främling. Hör av dig till en bekant. Visa varandra vänlighet. 

Stanna upp. Tänka efter. Njuta av att hoppet är tillbaka.

Helt plötsligt mitt i allt så vaknade det. Hoppet och känslan att nu vänder det. Det är då jag måste komma ihåg vad som händer om jag ger efter för den känslan. Det är då jag bara springer iväg. Utan att vare sig tänka eller känna efter.

Jag känner mig själv ganska bra. Det är bara det att ibland tror jag mer på andras åsikter om mig än vad jag tror på mig själv. Det är märkligt eller hur. Att någon annans bekräftelse behövs för att jag ska tro att det jag är duger.

Stanna upp. Tänka efter och sedan handla. Repetera. Stanna upp. Tänka efter och sedan handla. Det är så jag ska leva. Det är inte det lättaste när alla sinnen står på berget och skriker. ÖS PÅ. Men jag vill inte tillbaka till den otroligt mörka plats jag kommer ifrån. Så nu tar jag allt hopp längst inne i min själ. Där får den värma mig ett tag. Nu ska jag stanna upp och njuta av känslan av hopp.

Det är OK att stanna av ett tag

Till slut var jag bara tvungen att dra i handbromsen. Efter att i flera år kämpat mig till arbetet med alla medel som fanns. Kämpat mig genom åren som politiker. Tillslut så gjorde allt ont i själen och ingen energi fanns kvar till någonting annat än att leva. Så här är jag nu mitt i min sjukskrivning. Inte för någon förkylning eller benbrott. Nej för att min energi är slut och min själ är trött. Jag börjar sakta återhämta mig.

Håller en rutin så att jag inte bara ska bli sittande med mobilen i handen eller bli liggande på soffan, sovande till Hem till gården eller liknande. Sakta börjar jag hitta mig själv igen. I flera år har jag funnits till för andra. Så till den grad att jag tappade bort mig själv. Nu har jag istället hunnit med att rita, måla och skriva lite. En stund varje dag sätter jag mig ner vid mitt pysselbord. Där jag har hittat en användning för mina älskade muggar som är fyllda av minnen. Minnen som stärker mig. Jag känner hur energin sakta kommer tillbaka. Men måst hela tiden vara vaksam på att inte göra mer än vad jag har energi till. Dagar som idag, när energin går åt att ta tag i min situation då är orken lite mindre och då är det skönt att få lägga sig ner och dåsa bort en stund. Att samla kraft till att laga lite mat eller skriva ett blogg inlägg.

Nu känner jag att jag vill saker. Inte bara för mig själv. Jag vill vara med mina nära och kära. Jag känner att hungern att komma tillbaka på jobb börjar vakna. Många tankar far i mig. Vad är det jag vill? Vad är jag bra på? Vad ska Camilla bli när hon blir vuxen? En sak är säker och det är att jag kommer ta det jag lär mig nu och använda till något bra i framtiden.

Jag har hopp. Med min underbara familj som stödjer mig varje liten bit på vägen tar jag en dag i taget. Goda kollegor som hör av sig gör att jag känner mig sedd. När jag kommer ut på andra sidan kommer mitt liv se annorlunda ut. Nu är det jag och det som är viktigt för mig som kommer att stå i fokus. Vad det är..... ja det återstår att se.

KISSNÖDIG

En konstig sak med mig är att jag har svårt att gå på toaletten. Alltså att ta mig tid att kissa. Tycker att det är bortkastad tid antagligen. Så när jag håller på med något så går det alltid så långt att det är panik till toaletten. Det har fungerat bra hittills. Men så kom min underbara läkare, för det är han faktiskt den trevliga Ove Mattsson, på att jag skulle få en ny tablett för att mina värden skall bli bättre. Tacksam tog jag emot den. Men hallå... Den gör att jag måste till toaletten massor med gånger under dagen. Det gör att jag är törstigare och det i sin tur gör att jag måste till toaletten ännu mer. 

Nu kanske ni tänker att detta är väl inget att skriva om. Kanske inte. Men det är något annat för dig att läsa om än COVIID-19 en liten stund. 

Ta hand om varandra. Var snäll mot en medmänniska. Tvätt händerna.

Livet har sina ljusa stunder även för en utbränd själ.

Ibland missar jag hur många jag når med min blogg. Det är lite skrämmande samtidigt som jag tycker att det är jätte roligt. Efter mitt förra inlägg inser jag att det finns ett stort ansvar när man som jag delar med sig av sig svåra saker. För inget är svart eller vitt. Och det finns så många fler goda människor än likgiltiga eller elaka.

Min syster brukar säga att allt kommer i tre. Så gjorde det även för mig denna vecka.

En av mina chefer hörde mitt rop på hjälp. Och han lyckades som vanligt hjälpa mig att trassla ut mina tankeknutar. Att med ett öppet sätt låta mig göra det på mitt sätt men finnas som bollplank. När jag gick ut därifrån var allt lite lättare. Jag tog tag i saker som jag tycker är jobbiga då det innebär att jag kanske måste såra någon. 

Den andra var när jag något nedstämd kom ut från ett möte där det jag redan visste hade fått sin bekräftelse. Just då när jag behövde det mest hör jag någon ropa mitt namn. Det var Wille som bara ville säga hej och fråga hur det var. När jag svarade att det är inte bra så fick jag en kram. En fråga om det var något han kunde hjälpa mig med. Då orden, där och då, var precis vad jag behövde. Tack bästa Wille Valve (som förresten har ett av dem coolaste namn jag vet) för att du såg mig och tack för kramen. Det var som bomull kring mitt trötta hjärta.

Till sist mina tre killar från jobbet som hade köpt med sig en blomma när jag hade över hela skocken på middag och barhäng. De hade till och med lyckats köpa min favorit blomma ever. Hortensia. 

De tre sakerna gjorde att jag fick hjälp att lyckades bryta spiralen denna gång. Och att jag i morse bara kunde njuta av träningen, en sanning med modifikation för arm pressar suger, med Emilie. Prat och träning. Att hon sedan är en klok kvinna trots att hon är blond gjorde morgonen ännu bättre, Hon påminde mig återigen om att jag har för bråttom att tro att jag är frisk. Att jag måste inse att det kommer att ta länge innan jag är frisk.

Men idag är en bra dag. Och idag ser jag ljuset, värmen och glädjen. Dags för familjemys, Millie är hemma vilket är bland det bästa jag vet. Sedan mello ikväll med delar av den tokiga, kärleksfulla och underbara familj som jag kallar för min.