I morse när vi satt och åt frukost efter träningen med Fanny på Fananamma kom vi att tala om friskvård. Hur samhället skulle kunna sporra att vi alla rör på oss mer. Vi diskuterade det idrottspolitiska programmet och vad det kan åstadkomma. Allt detta fick mig att fundera i bilen den korta biten hem efter att jag lämnat av mina trevliga träningskompisar.

Det kan vi alla hålla med om att ohälsan är stor i vårt samhälle. Många trivs inte med sina liv och på sina jobb. Vi jagar hela tiden efter något. Och vi vill att någon ska lösa våra problem.

Det jag har insett är att det är bara den där personen som vi ser i vår egen spegelbild som kan göra något åt det. Ingen annan än du själv kan lösa dina problem. Det omgivningen däremot kan göra är att finnas tillhands och komma med stöttande och sanna ord.  Det gäller att vi själva börjar reflektera över våra val av vägar framåt i livet. Inte lägga skulden på någon annan. Vist finns det faktorer som gör oss till den vi är. Men det som har varit går inte att göra om. Om från just nu gör jag mitt eget val.

Det kan vara att välja bort en bekant som inte berikar ditt liv, välja att ändra ditt beteende mönster, sluta dricka alkohol eller byta jobb. Bara jag kan ändra mitt liv.

Det är klart att samhället och omgivningen ska vara med och påverka. Men det är allt den kan göra. Vi människor idag måste inse att vi har ett eget ansvar. Föräldrar ansvarar för sina barns uppfostran, jag ansvarar för att må bra och alla ansvarar för att vara medmänskliga.


Erkänn dina begränsningar. Titta inte på vad andra gör eller klarar av. Utan ställ upp mål från dig och dina förmågor. 
Acceptera att livet inte är rättvist. Det finns ingen millimeter rättvisa i livet. Ibland får jag ett stort äpple och ibland ett litet. Där det finns en möjlighet ska vi förstås göra livet så rättvist som möjligt. Ta ansvar för dina val. Allt du gör och säger ger konsekvenser för dig och din omgivning. Var medveten om de och gör dina val noggrant. 
Ta dina och andras skuldkänslor på allvar.
Det är ett tecken på att du har moralisk identitet. Se skuldkänslor som en moralisk barometer, en hjälp att navigera i det egna moraliska landskapet.
Var rädd om din autonomi. Låt inte andra människor eller slumpen avgöra vad och vem du är, var och hur du lever ditt liv. Förlita dig inte på systemet när du kan förlita dig på dig själv.
Klandra och beröm, undvik ursäkter. Att klandra människor är att ta dem i anspråk, att faktiskt ta dem, deras värde som människor och deras ansvar på allvar. Det är att respektera den andra.

Inse att samarbete lönar sig. Det är reciprocitet, ömsesidighet, snarare än altruism och egoism som är grunden i vårt samhälle. Det är inte fult att förvänta sig att bli bemött på samma sätt som man själv bemöter andra.
Ta vara på din självrespekt och din makt. Sträva efter att vara en sådan människa du vill vara, en människa du kan respektera. Låt inte andra människor kränka dig. Lika lite ska du använda din frihet och din makt att kränka andra.

(de här punkterna har jag hittat på nätet. De är uppställda av Ann Herbelin)

2016 sammanfattning

Gjorde du något 2016som du aldrig gjort förut?
Jag började träna. I grupp, för mig själ och ofta

Genomdrev du någon stor förändring?
Hela min livsfilosofi.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Japp. En hel drös

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
Den 6 augusti. En lyckans dag. När Emilie gifte sig med sin Nicke.

Dog någon som stod dig nära?
För många och alldeles för unga.

Vilka länder besökte du?
Sverige, Danmark och Tyskland

 

 

Bästa köpet?
Vet inte

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Japp. Många. Men det som jag alltid kommer bära med mig är att det min vän som inte längre finns med oss sa. Hon var stolt över att jag tagit tag i mitt liv.

Saknar du något från år 2016 som du vill ha år 2017?

Sommar semester

 
Vad önskar du att du gjort mer?
Njutit av livet

Vad önskar du att du gjort mindre?
Gissat mig till vad andra tycker och tänker

Favoritprogram på TV?
Mentalist

Bästa boken du läste i år?
Det är mellan Klas Ingessons Det är bara lite cancer och Martina Haags bok Det är något som inte stämmer. Men Ingessons vinner nog.

Största musikaliska upptäckten?
Magnus Carlsson. Vilken röst.

Vad var din största framgång på jobbet 2016?

Ingen framgång men bästa beslutet var att hyra ut våra lokaler.

Din största framgång på det privata planet?
Att jag ändrat min livsstil.

Största misstaget?
Att jag i vissa situationer backat. Men det är slut med att vara en fegis nu.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag mår bättre nu. Är jämnare i humöret.

Vad spenderade du mest pengar på?
Träning

Något du önskade dig och fick?
Tid för mig själv

Något du önskade dig och inte fick?
Japp. Men det är min hemlighet

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Ingen aning

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att mina vänner skulle vunnit i kampen mot sin sjukdom.

Vad fick dig att må bra?
Nya och gamla vänner. Min familj. Och att jag orkar leka med Ivar och Charlie

Vem saknade du?.
Min mest stabila vän.

De bästa nya människorna du träffade? 

Oj. De är många. Råkar jag glömma bort någon ber jag om ursäkt. Men här kommer några. FANNY, den viktigaste, utan henne tror jag inte att jag skulle orkat med mitt liv. Hon får mig att kämpa och tro på mig själv. Susanne, Ulrika, Elin, Katinka, Laura, Åsa. Annika, Barbro, Benjamin, Sofia och alla andra Fananammor. 

Mest stolt över?
Mig själv, att jag klarar så mycket mer än jag tror. 

Högsta önskan just nu?
Att hitta ett jobb som passar mig.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Inte så mycket.

Och jag vill,
tända en stjärna till,
den som har frusit och gått fel i världen
För den som inte finns hos oss,
tänder vi nu ett bloss.
brinner en låga klar,
Kom hit, här är den.


Nu är julafton här. Alla sover ännu här hemma. Julkänslan börjar så sakta komma krypande. En massa pyssel finns fortfarande kvar att göra innan grötgästerna kommer. Passade på att betala räkningar som kommit för att kunna njuta av känslan att inte något ligger på.

Julen, en tid att stanna upp och njuta av allt det goda livet för med sig. En tid av tacksamhet för det som jag har. En tid av tacksamhet för det jag har haft. 2016 går till historien som ett av de mest händelserika åren i mitt liv. Många vänner har slutat sina dagar här på jorden. Några alldeles för tidigt. Livet är skört med underbart. Tack kära vänner för att just jag fick vara en del i ert liv. Ni kommer alltid finnas med mig genom mitt liv.

När det gäller min resa genom livet har jag gjort en stor förändring. Känslan i våras när jag tog kontakt med Fanny var att nu går det inte längre. Men det gick. Med människor runt mig som tror på att jag fixar detta har det faktiskt gått bättre än jag någonsin trodde att det skulle gå. Träningen har blivit min ventil. Där är jag bara jag. Ingenting kan under den stunden störa mina tankar. Där och då får jag och min hjärna det lugn som jag så länge saknat.

En annan sak som ändrats är att nu mera är Krogen uthyrt. I november lämnade vi över nycklarna till våra hyresgäster. Jag trodde att jag skulle sakna Krogen och allt som har med det livet att göra. Men ingen saknad känns, bara minnen som dröjer sig kvar i hjärtat. Alla underbara kunder som vi haft. Vissa saknar jag mer. Farbrorn som åt hos oss alla 7 år som med sitt vresiga skal som vi kom under eller den andra mannen som alltid hade ett vänligt ord och lite tid att tala om livet. Gubbarna i lunchrummet som gjorde allt för att få igång en diskussion om allt möjligt. Gästerna som vi blev vänner med. 

Vad ska du göra nu då Camilla? Den vanligaste frågan jag får just nu. Svaret är att jag vet inte vad jag ska göra men jag vet vad jag vill. Jag söker jobb och är flexibel vad det kan vara. Jag kan tänka mig att arbeta med nästan vad som helst. Några kriterier  har jag. Det skall finnas sociala kontakter under arbetsdagen. Det får gärna vara i projektform. 

Nu ska jag fixa till det sista julgodiset och förbereda för invasionen av små julgranspåklädare.  Jag ska tända ljusen i lyktorna på altanen. Skänka en tanke till alla mina kära änglar. Sedan är julen här på riktigt. 

GOD JUL PÅ ER ALLA VÄNNER UTE I VÄRLDEN.

TA VARA PÅ VARANDRA.

 💚❤💛💜💙💚❤💛💜💙💚❤💛💜💙💚❤💛💜💙💚❤💛💜💙

 

Det är Ok att inte tro på samma.

Snart är det jul. En underbar högtid för dem flesta av oss. Vi får uppleva ljus, sång och gemenskap. Men vi vuxna ställer till det för oss och våra barn. Får man gå i julkyrka från dagiset och skolan?

I min värld är det självklart att man får det, det är till och med vår skyldighet att visa på en av våra traditioner för våra barn och unga. För i min värld litar jag på att de unga själva kommer att ta ansvar för vad de tror på. Och det är självklart att pedagogerna är tydliga med att det är barnens rätt att bestämma själva vad de vill tro på.

Jag tror på att barnen har rätt till religionsfrihet. Och för mig innebär det rätten att få möjligheter och verktyg att bearbeta sina existentiella frågor. Barn har egna existentiella behov som både samhället och föräldrar måste ta hänsyn till, i fostran och utbildning. Att tillsammans med andra få möjlighet att bearbeta dessa frågor  med andra är viktig i utvecklandet av barnets självständighet, identitet och
trygghet.

Denna möjlighet ger vi barnen genom att duka upp ett julbord av olika traditioner och seder. För om vi inte ger våra barn möjligheterna att lära känna andras sätt att leva än just ditt eller mitt kommer vi aldrig att kunna skapa ett samhälle som inkluderar.

Tänk er ett dagis som helt utan bakomliggande motiv ger sina barn möjlighet att nosa på varför muslimer firar ramadan, eller att man pratar om döden ur en buddists ögon. Man kan tala om hur folk har trott att det var Tor som åkte över himlavalvet och slog med sin hammare. Varva allt detta med vetenskapen om vädret mm. Vi måste se möjligheterna och inte vara så rädda.

Jag hoppas att vi,vuxna ska vara modiga och våga visa att det är OK att tänka annorlunda.

Var inte tyst.

"Ur led är tiden", ett citat av William Shakespeare som jag kan skriva under på. Idag blev Mr Trump USAs 45:e president. Förra året lyckades Åländsk demokrati ta en plats i Lagtinget. Sverige Demokraterna går kraftigt framåt i Sverige och i Finland har vi en Sannfinländare som utrikesminister. Det måste betyda att vi andra gör något fel. Människor lägger sina liv i händerna på människor som inte respekterar andra. Jag är på allvar orolig vart detta ska sluta. Jag hör i min bekantskapskrets nedlåtande ord om människor med annan hudfärg, religion och sexuell läggning. Ja inte bara nedlåtande ord, utan de tror på riktigt att allt som är dåligt i världen beror på dessa människor. Lär vi oss aldrig.


Omkring en miljon armenier och hundratusentals assyrier, syrianer, kaldéer och greker mördades i det Osmanska riket under vad som kom att kallas folkmordet 1915. Den gången var det på order från de så kallade ungturkarna och utfördes genom tvångsdeportationer, avrättningar, massakrer och framkallad hungersnöd. De flesta offren dödades under åren 1915-1916, men förföljelserna fortsatte fram till 1923. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.


I Hitlers tyskland var det inte bara judar som förföljdes. Utan 1933 infördes tvångssterilisering av människor med vissa funktionsnedsättningar och sjukdomar, och hösten 1939 inleddes ”barnaktionen”, ”dödshjälp” för barn som nazisterna bedömde som ”icke livsdugliga” och vars vård och omsorg kostade pengar. Barnen skulle i hemlighet mördas på särskilda avdelningar på kliniker och institutioner. Samtidigt påbörjades förberedelserna för en mer omfattande ”aktion” riktad mot vuxna med funktionsnedsättning, som fick namnet Aktion T4.

1994 gjorde vi som stod bredvid ingenting när massmorden i Rwanda skedde. Ca 1 miljon människor mördades och över 2 miljoner flydde. Den gången var det Tutsier som dräpte Hutuer.

Idag ser vi när flykting förläggningar blir nedbrända. När människor blir slagna för att de älskar någon av samma kön.

Kommer vi aldrig att lära oss. Att stå bredvid och titta på är inte samma sak som att vara neutral. Om du är tyst skickar du signaler till offer och förövare. Offrets känsla av utsatthet kan öka och förövaren kan tolka din tystnad som ett medgivande. Faktum är att ju fler som ser på, desto mindre troligt är det att du eller någon annan gör något. Sannolikheten blir ännu lägre om offret är född utomlands eller är en ung kille. Om offret däremot är en hund agerar nästan alla.

Jag vägrar vara tyst. Jag vägrar bli en hatare. Jag måste stå upp för alla människors värde. Jag vill tala med dem som hatar. Jag vill visa dem att alla människor har ett värde. Jag blir lika illa berörd när en "god"människa häcklar en person med en åsikt som strider mot min uppfattning. Vi måste börja våga vara medmänniskor som bryr oss om varandra och inte den senaste mobilen, kläderna, bilen eller pengar. Våga vara medmänniska!

Bara vara jag.

Det här är jag. Precis som jag vill vara. Glad, pigg och jag helt enkelt. En människa som vill andra väl. Just nu känns det lite jobbigt. För jag är inte glad, inte pigg och inte mig själv. Det är helt enkelt tungt just nu. För det första gången i mitt liv vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv. Jag vet att jag borde se framemot det.Tänk er att ha en helt tom duk där jag kan måla vad jag vill. Men så känns det inte. Jag känner mig vilsen. Det känns som om någon gömt kartan och kompassen. Och hur jag än letar hittar jag dem inte. Vägen känns lite otäck. Vad ska jag nu göra? Alla ställer frågan och jag har inget svar.

Jag skyller allt på min järnbrist just nu. Igår fick jag min första järnbehandling och tänkte glad i hågen att nu blir jag mig själv igen. Men nix. Det tar upp till 6 veckor innan det kickar in. Nästa vecka får jag en påfyllnad till. Men efter det, då ni.

Man kan säga att det är lite tungt just nu. Men ändå känns det inte så farligt fast jag beklagar mig. Jag känner att jag är på rätt väg med mina hälsomål. Är det något som jag har lärt mig sedan i våras är det att med målet i fokus gör det inget om det är lite trögt. Just nu behöver jag bara ställa upp delmål. Inser nu att detta inlägg är ett eget pepp. Igår och idag har jag fått ta emot saker som jag inte känner igen mig i. Människor som lägger egenskaper på mig som jag inte känner igen mig.i. Människor som jag trodde kände mig och visst vem jag är. Men jag hade fel. Och det är bara att acceptera, inte låta det såra mig. För jag vet ju vem jag är och vad jag står för.

Nedräkningen för oss på Krogen har startat. Kunder som kommer och tackar oss för denna tid. Det är bara att inse att nu börjar ett helt nytt kapitel i mitt liv. Det kommer att bli bra. Jag ska bara komma underfull vad målet ska vara. Pigg, glad och att vara jag. Det låter som ett helt ok mål.

Tränings funderingar.

Det här med träning är inte så lätt som man tror. En säger åt mig att träna på du bara, medans nästa säger att jag måste ha dagar utan träning. Ibland vet jag inte vart jag ska vända mig. Så nu gäller det för mig att ha fokus på målet.

Just nu tycker jag att det är så himla roligt med träningen. Inte bara för att jag märker resultat, utan även det social. Jag får träffa så himla många trevliga människor. Det är nog därför jag gillar politik också. Detta samspel med andra människor är en av mina starkaste motorer. Nu hamnade jag på ett sidospår så tillbaka till meningen med detta inlägg.

Mitt huvudmål, som jag fortfarande har för mig själv, gör att jag känner en stark inspiration att träna och det alla dagar. Vissa dagar till och med två gånger. De dagarna som jag gör det är det pass som jag älskar att vara på. Sedan har jag pass som jag inte direkt älskar men som jag vet att min kropp behöver. Så hjälp. Hur ska jag göra, dra ner på träningen eller fortsätta.

Helt klart är att jag gillar mitt nya liv. Resultaten infinner sig i skov. Och jag är rädd för att ramla tillbaka i de gamla vanorna där motion och träning var lika med att promenera ner till syrran på 200 meter.

Ups, det var ett tag sedan

Mitt tidsperspektiv är skevt. Jag tyckte att det bara var någon dag sedan jag bloggade. Men nu när jag kollar in den så är det månader sedan. Så här kommer ett nytt.

Jag har en vän som inte är frisk. Men min vän låter inte det hindra det ifrån att leva livet till hundra procent. Min vän är en av mina största förebilder just nu. För om jag inte tar vara på min tid är det som att slösa bort livet. Så jag lever varje sekund. Det betyder att jag har börjat strunta i meningslösa saker. Och jag har bestämt mig att inte låta någon annans tyckande om mig få stå i vägen för de val jag gör. Mest gäller det mina viktiga vägval när det gäller hälsan, men också politiskt.

Jag gillar att vara med och påverka framtiden. Den där som Ivar och Charlie ska leva i. Just nu håller vi på att välja vilken väg Åland ska ta. När det gäller kommunerna, ekonomin och en massa annat.Jag har lagt ner två dagar på att delta i kommunindelnings arbete. Inspirerande och viktigt. En hel del röster säger att det är konsulterna som ska göra jobbet, det är en konspiration mot oss som vill att hela Åland ska leva. Jag menar att vi måste vara med och säga vad vi tycker och våga vara med och påverka.

Det viktiga för mig är inte hur  vi ska dela in Åland i kommuner eller regioner. För mig är det viktigt att vi ska förvalta det unika vi har. För mig betyder det att vi måste värna om självständigheten, småskaligheten och den åländska själen. Det betyder för mig att vi inte kan slå ihop kommunerna till en enda enhet. Men kanske vi kan gå ihop till några. Det förslag som ligger på bordet om 4 kommuner tycker jag låter som en möjlig väg att gå, men med justeringar.

För min kommuns del ser jag ingen annan framtid än att på något sätt gå ihop med en annan kommun. Dock anser jag att det är av största vikt att säkerställa att Geta som region ges kraft och möjlighet att fortfarande utvecklas. Vi bör noga se på hur vi ska göra. Kanske genom valkretsar och någon slags regionavdelning. Jag vill att skola, daghem och äldreomsorg ska finnas nära. Jag önskar att vi ska nära vårat regionala näringsliv och föreningsliv.

När Ivar och Charlie kommer och hälsar på mig på hemgården i Geta vill jag att de ska vara glada att deras Nanna kämpade för att bevara den Åländska skälen. Det där som alla våra utländska gäster blir så imponerade av.

Min vän som är sjuk är en mycket klok person. Jag lyssnar mycket på denna underbara människa. Och jag vet att hen bryr sig lika mycket som jag om det genuint Åländska. Jag lovar dig (du vet själv vem du är) att inte ge upp drömmen om att få bevara själen i vår underbara självstyrelse.

Gemenskap och att lyckas.

Det är ingen hemlighet att jag har haft en dipp i mitt humör en längre tid. Dippens tid är förbi. Jag har kommit upp ur hålet och ser solen igen. Helt klart är att nu orkar jag kämpa för det som jag brinner för. Jag har initiativkraft och framåt anda. Jag märker det själv i mitt mående, privatliv, i mina företag och i politiken.

Den där känslan att man hör till en gemenskap är underbar. Att man är en i gänget. Att just jag betyder något. Det spelar ingen roll om det är på ett pass med Fanny, ett möte med kommunstyrelsen eller med en diskussion i centergänget. Känslan att tillhöra något är skön. Den ger mig energi att kämpa för det jag brinner för. Om någon för 6 månader sa att jag skulle börja ha åsikter om skolgymnastiken skulle jag nog ha blivit arg. Men idag, nu när jag inser hur roligt och skönt det är med motion börjar lågan brinna för just det.

Min erfarenhet från skolgymnastiken är både bra och dålig. Allt beroende på vilken lärare jag hade just då. Jag hade en bra gymnastiklärare under alla mina 15 år i grund och gymnasieskolan. Hon var grym.

Jag skulle vilja att skolgymnastiken skulle bygga på glädje och delaktighet istället för prestation. Att varje barn/ungdom skulle vara med på just dennes egna premisser. Alla kan inte springa ett 60 meters lopp snabbt, andra kan inte dansa. Men alla kan röra på sig. Läroplanen borde vara inriktad på att man ska röra sig. Om det en dag är bara att gå en promenad är det OK. Om jag skulle ha haft en lärare som inte mätte mig med andra utan bara med mig själv tror jag inte att jag skulle behöva kämpa med min vikt idag. För jag var duktig på att simma, dansa och vissa bollsporter. Men när det kom till löpning, orientering och höjdhopp sög jag. Jag tror att om mina grundskolelärare de dagarna hade skickat ut mig på en promenad istället eller låtit mig vara i skolans gym hade jag nog redan då insett vad skönt det är att röra på mig. Men Milla med sina höga prestationskrav kunde aldrig mäta sig mot de duktiga löparna i klassen. Och då gav hon upp. Nej vi måste se till att vi låter våra barn lyckas.

Det får jag nu göra. På Fannys pass. I centern. Jag får känna att jag kan lyckas, att jag duger och att jag är helt OK som jag är. Det önskar jag att alla ska få känna. Så för mig behöver skolgymnastiken skapa en plattform där barnen får känna att de är med i gemenskap där de får vara just den person som de är och att de får känna att de kan lyckas.

Varje sekund är dyrbar.

Vilken helg det varit. Känslor som växlat mellan djupaste sorg och medkänsla till glädje och tacksamhet. Precis som livet är.

Det började med att jag var och följde en vän till sin sista vila. Akten var vacker. Fast det kändes som att jag hela tiden väntade på att hennes röst skulle dyka upp och sjunga någon lite speciell låt. Jag kom på mig själv där i kyrkan, mitt i tårarna, att le. Jag log åt den värme som hon lämnade kvar åt oss här i denna värld. Samtidigt såg jag hennes familjs otroligt stora sorg. Detta var en tung dag. Familj, vänner och släkt, alla ville vi säja farväl. Hoppas du du röjer där uppe bland molnen nu vänliga, spralliga, omtänksamma L. Tack för att jag fick vara en liten del av ditt liv.

Sedan for jag hem. Och genast kom lyckokänslan springande. I form av två små killar som kommit att betyda så mycket för mig. Buset lyser i ögonen när de kommer springande för en kram eller lite bus. Det är meningen med livet. Att känna glädje över att vara del av något.

Ytterligare har det där med att ta tillvara på det liv jag fått fortsatt. Jag har hunnit med 5 km promenad och ett pass intervall promenad på 1 km. Och undrar om jag inte börjar tycka om det lite. Men bara lite.

Politik har jag inte hunnit med så mycket men imorgon är det fullspikat med bokslut och en massa andra godsaker.

Det är bara att inse. Jag och mina svart/rosa skor kommer att få kämpa på med livets med och motgångar. Varje sekund är dyrbar.

Nu har resan börjat ta fart. Och jag inser redan nu att det kommer att bli tufft. Men jag är tuffare än somliga tror. Jag har varit på mitt första gruppträningspass sedan skolan. När jag räknar efter är det 28 år sedan. Men nu har jag gjort det. Och deltagarna var trevliga och peppande. Jag tror inte att en enda av dem tittade snett på mig. Inte heller min fördom att det var smala tjejer i 20 år åldern med hästsvans vart infriad. Det var människor i alla åldrar och former. Fanny, ledaren av gruppen,var däremot precis vad jag förväntat mig. Tuff, hård och stärkande. Fanny driver företaget Fananamma här på Åland. När jag talade med henne om att eventuellt vara med på ett pass sa hon; MoveIt skulle nog passa dig Camilla. Jo tack du.Nu ska jag beskriva hur det var.

Efter mycket tvekande tog jag mod till mig och drog med min systerdotter till Ålands Idrottscenter och gympasalen där. När vi kom dit var jag något nervös. Drog mig runt väggarna fram till Fanny och betalade för oss. In strömmade det människor som gillar att röra på sig. På golvet låg en massa papper med instruktioner. Det stod: Sumoböj med rumpskak, Smala knäböj, Snabba fötter med mera. Det visade sig att det skulle bli cirkelövningar. Klockan 19 startade musiken och Fanny visade hur vi skulle göra. Efter 5 minuter kände jag inte mina ben. Då var det bara 40 minuter kvar. Under hela tiden strömmade det musik ur högtalarna. Aldrig hade jag kunnat ana hur mycket jag klarar av. Efter två varv och 30 minuter i fullfart kändes det som om jag stått i duschen. Svetten lackade. Då kommer nästa Fanny order: Nu kör vi ett sista varv, MED LITE MAGÖVNINGAR. Ner på golvet efter varje övning. Hjälp, för mig var det bara en bedrift att komma ner och upp från golvet. Jag tror jag aldrig varit så trött i hela mitt liv. Efter 45 minuter var det klart. Systerdottern och jag släpade oss ut i bilen. Trötta med stolta att vi fixade det. Om ni tror att historien slutar här kan jag säga NEJ. Morgonen efter var det dags att ta sig ur sängen. Och jag vet nu att man har muskler på en massa konstiga ställen. Det var en pärs. Men skam den som ger sig. Jag fixade mitt morgon program. Men oj vilken träningsvärk jag hade. Gå i trappor, sätta sig på toan, borsta håret, ja allt gjorde ont. Idag är det lite bättre men ont har jag. Nu till det konstiga. Jag kommer göra om det nästa vecka. Med skräck, men jag är tuffare än somliga tror.

Ni som följer mig på FB vet att jag håller på att styra om mitt liv. Inte det politiska utan mitt eget privata liv. Jag har privata målsättningar som jag kanske en dag kommer att dela med mig av till er, men de håller jag på ett tag här på internet. Målsättningen som jag gärna delar med mig av är den att jag 2019 kommer att komma in i lagtinget. Och klarar jag av att vända skeppet för mig självså kommer jag att klara den målsättningen galant.

Jag terroriserar min familj med att äta upp till 6 gånger per dag. Jag som bara har ätit 2-3gånger. Jag har till och med börjat med något som kallas motion. Jag cyklar på träningscykel en stund varje dag, jag simmar två gånger per vecka och jag har anlitat Fanny som motivations coach. Så nu är det gamla livet slut. Eller det livet slutade redan i januari när jag bestämde mig att sluta med onödigt socker. Och vet ni jag klarade det målet galant.

Hur jag klarade det? Inte vet jag men jag gjorde det. Och jag är stolt över det. Nu ser jag framåt och hoppas att alla ni som gillar mig finns med vid min sida och stöttar mig. Det betyder att även Ni kommer att få följa med på den resan.  För livet går inte att dela upp i olika avdelningar. Allt har beröringspunkter. Så lets go.

Mitt liv idag

Mitt nya liv har startat. På en massa plan har jag starta om. Jag har med mig alla mina erfarenheter som grund för det som jag vill med mitt liv. Under en längre tid har jag funderat mycket med meningen med livet. Om det är bara det här. Det jag har kommit fram till är inte något storslaget utan väldigt enkelt. Det är just det här som är meningen med livet. Att leva och ta vara på människor runt dig. För att kunna göra det måste vi ta vara på oss själva i första hand. Så nu har jag kick startat min framtid.

Runt mig finns så många goda människor som är värda så mycket för mig. Att ta vara på tiden är ovärderligt. För jag vet inte hur länge jag får leva eller hur länge jag får ha dem i mitt liv. Det har varit en tid men många tankar om hur jag ska räcka till, hur jag ska kunna visa för min omgivning att jag bryr mig om. För när nattens mörker sänker sig som ett varmt täcke är det just relationer som har gjort min dag. Så nu har jag bestämt mig. Mitt liv kommer att bestå av relationer, ta hand om mig själv och arbete för att göra världen lite bättre att leva i. 

Det betyder inte att jag kan göra allt. Det är en stor insikt hos mig själv, för det är precis det jag har försökt göra hela mitt liv. Det gör inget att säga nej ibland, utan det är helt OK. Om alla sköter sin lilla bit blir det lättare för oss alla. 

Politiskt har jag under denna vecka jag lyckats riktigt bra om jag får säga det själv. Min pusselbit var att ta ett beslut. De andra pusselbitarna börjar sakta hamna på rätt plats. För så är det med politik. Det är som att lägga ett 1000 bitars pussel tillsammans med en massa andra människor. Det tar ett tag att få alla bitar på plats. Men hjälps man åt går det lite lättare.

Privat har jag lyckats bryta ett mönster. Det började redan efter nyår. Jag har nu varit utan onödigt socker, så som godis, läsk, glass och sylt, under 100 dagar. Jag klarade Jimmys kalas, Millies födelsedag och påsken. Jag har bytt ut potatis, pasta, ris och rotfrukter mot grönsaker. Jag har även tagit det stora steget och bett om hjälp med att lägga upp motion. För nu ska Milla börja må bra. 

Det som inte är så roligt men som sporrat mig är alla mina vänner som drabbats av cancer. Några har förlorat kampen men oj vad de kämpade. De andra två är de starkaste och modigaste kvinnor jag känner. De är mina hjältar och jag gör allt för att stöda dem. Men mitt val är att jag finns där när de ber om hjälp, stöd eller en kram. Det är på deras villkor. Om ni läser det här mina tappra starka vänner så vet ni att ni bor i mitt hjärta dag som natt.  Så idag när jag har bestämt mig för att ta hand om mig själv, är det för att livet är så ömtåligt och värdefullt.

Luffe

När vi flyttade hit till Åland 1997 bestämde vi oss ganska snart att vi ville ha en katt. Sagt och gjort. Vi for till Jomala för att hämta det lilla livet. Men när vi kom dit visade det sig att där fanns ett syskonpar. Den ena var en lurvig hona och den andra en släthårig hane. Maken och jag hade bestämt att vi ville ha en lurvig hane. Jag beslutade med min systerdotter och bästa vän som var med båda två, att ta båda kattungarna. Vilken lycka. När vi kom hem döptes de till Lady och Lufsen.

Lady  fick två kullar med kattungar sedan vart hon dålig och vi fick ta bort henne. Men Luffe, som han blev att kallas, mådde bra och levde på. Han gillade att fiska och att åka bil.

När min mamma och pappa byggde ett nytt hus bestämde sig Luffe att där vill jag bo. Vi hade en ny katt efter Lady och ytterliggare en lite kattunge efter Ladys dotter. Luffe tog sitt pick och pack, flyttade in hos mamma och pappa.

Där kom och gick som han ville. Älskade att sitta nere vid stranden, ligga i pappas knä och ge sig ut på vandringar. För några år sedan gick han på isen. Helt plötsligt så föll han i och kom inte upp. Men han hörde pappas rop och simmade emot honom. Hur han klarade sig fattar vi inte.

Nu på ålderns höst har han mått lite si och så. Han har blivit ordentligt bortskämd med favorit mat. Vi har i omgångar talat om att han borde få somna in. Men han har alltid repat sig. Envisa, egensinnade underbara katt. Men här om dagen fick han enorma smärtor. De gick över. Han vart till och med så pigg att han var ut och tog sig en mus. Men så kom dagen D. I morse hade han lika ont igen. Vi tog beslutat att nu får han somna in.

Jag var till Smådjurskliniken i morse. Ett otroligt bra bemötande av en otröstlig Milla och sjuk Luffe gav dem. Vi blev visade till ett rum. Där satt vi, Luffe och jag. Han bara tittade på mig med sina gamla visa ögon. Jag tror att han kände på sig vad som skulle hända. De kom in till oss, gav Luffe sprutan. Sedan blev han lugn, snurrade runt och lade sitt huvud nära min hand. Jag satt och smekte honom. Bara han och jag. Tårarna rann ner för mina kinder. Luffes öron blev kalla. Och sen fanns han inte mer. Tänk vilken kärlek man kan känna till ett djur. 

Nya stigar

Det är en turbulent tid vi lever i just nu. Allt verkar hamna på sin spets. Det är samarbetsförhandlingar, vd som får kicken, vd som avgår. Det är stöd för miljoner som bara styrks. Ute i välden är det inte bättre. Det är krig, terror och en massa hemskheter. Kommunerna ska slås samman. Om vi inte passar oss så hamnar vi en spiral där allt bara känns svart.

Nu, just nu måste vi börja se vad som är möjligt och vilka nya vägar vi kan ta. Vi måste ta oss tid och sätta oss ner. Bestämma oss för att nu gör vi det där som vi bara skjutit upp. Kanske det blir bättre runt den nya kroken. Om inte får vi hitta ytterligare en annan väg. Bara vi inte stannar upp.

Vad är det nu jag vill ha sagt med detta blogg inlägg. Jo. VÅGA. Våga satsa på något nytt. Hitta nya lösningar på gamla problem. I min värld behöver vi inte satsa 180 000 € på en utredning om kommunerna ska gå samman eller inte. Tala med kommunernas representanter. Vi ställer upp gratis. Eller är det så att konsulterna vet bättre vilken vardag vi i kommunerna har. Skulle inte tro det. Jag är för samarbete. Men om inte alla är beredda att riskera något kommer vi aldrig framåt. Så Katrin och gänget. Jag väntar på en inbjudan till samtal om hur vi i Geta vill fortsätta framåt.

Vi kan inte bara stå och stampa på samma ställe hela tiden, vi måste framåt. Just nu känns det trögt. Men bara modet och viljan finns hittar vi de där nya stigarna som tar oss vidare.

Kan vi inte bara vara snälla mot varandra?

Ibland undrar jag vad i människor håller på med. Vi vill ha så mycket. Men vad är det som betyder något till sist? Är det den där asgrymma bilen eller brunch med tjejerna på lördag förmiddag? Eller att du tränar med coolaste nya flugan? Är det att du går på matlagnings kurs så att du kan imponera på svärmor?

Slentrianmässigt kommer alla svara NEJ ,det är familjen om är viktigast.
Men varför ungås vi inte mer med varandra, varför jagar vi något som inte gör oss gladare?

Massor med sådana här frågor snurrar i mitt huvud. Nu sista tiden har jag tänkt på det här med rasister kontra anti rasister. Många av de som är rasister tänker inte kritiskt, utan hänger bara på. Lika så anti rasisterna. Idag ska man vara antingen eller. Hur är det då för mig? Jag är varken eller. För det kan man vara. Jag ser attt vi har stora problem i världen som jag inte kan lösa. Jag kan hjälpa till på ett litet hör. Jag fattar också att norden inte kan ta emot alla flyktingar som rör sig i världen.

Vi människor ska klumpa ihop folk i grupper och sedan ska vi ha en åsikt om den gruppen. Bara för att vi inte känner människor dömer vi dem utifrån ett fåtal individer. Och så är det vare sig det gäller syrianer, normän, romer, tiggare, svenskar, sannfinländare, centerpartister eller finströmmare.

Kan vi inte sluta hata varandra och istället försöka se varje individ för det den är. Våga bli bekant med en ur den där gruppen som du inte gillar. Jag lovar, de flesta är trevliga och hyggliga. Kanske lite kantstötta. För om vi människor skulle vara lite mer förlåtande skulle inte allt hat växa till ett monster. Mina förebilder är alla de människor som under andra världskriget överlevde koncentrations lägren och som idag har förlåtit deras bödlar och vakter. För de vet att utan förlåtelse äter hatet upp dig inifrån.

Idag skriver jag dessa ord för att det är världs cancerdagen. En dag när vi ska komma ihåg att vi har en fiende som vi människor inte kan vinna över med bara godhet. Cancer. Det är mot sådant vi ska kämpa inte mot varandra. För vem som helst, när som helst kan drabbas. V

Så alla goda läsare. Skänk en snäll tanke till alla som idag kämpar mot cancern. Forskarna som försöker hitta botemedel. Läkarna som försöker vara smartare. Min vän och alla andra som kämpar tappert mot sjukdomen. Och en extra tanke till alla dem som har förlorat.

För vad spelar någonting för roll om vi inte får vara tillsammans.

Mikku du fattas oss.

Tidnings rubriker

Geta säger NEJ till en stor kommun. Var det så vi beslutade? Nej, vårt beslut var att vi inte går vidare i detta skedet. Mitt skäl till att jag röstade mot var att den utredning som ligger till grund inte visade mig på att Geta skulle få det bättre.

Vad är det vi vill då?
Jag sätter mig gärna ner och diskuterar med både Finström och Sund hur vi kan utveckla vårt samarbete, och varför inte bjuda in både Saltvik och Vårdö. En kravlös diskussion där inget är bestämt eller beställt på förhand.  För mig är det viktiga att alla invånarna i Geta har nära till den service vi behöver dagligen, så som äldreboende, daghem och skola. Saker som gör skillnad i livskvalitet.

 På min nya post sitter jag på ett mandat för Getalistan, som är partipolitiskt obunden. Men det är ingen hemlighet att jag är Centerpartist. Och om ni lyssnar på vad vi faktiskt säger så är ingen emot samgående av kommunerna. MEN det ska vara på kommunernas villkor och inte landskapet. Det är kommunens invånare som skall vara med och ta ett sådant beslut och då måste alla veta spelreglerna. Just nu är det nog ingen som vet vilket spel vi spelar och inte heller med vilka insatser.

Vem satsar allt man äger och har utan att först läsa igenom spelreglerna. Så nu tycker jag att vi politiker sätter oss ner med varandra. Talar om saken lugnt och metodiskt. Sedan skriver spelreglerna och därefter börjar vi spela.

Ytterliggare ett steg.

Ytterligare ett steg på min politiska väg framåt är taget. I går utsågs jag till Geta kommunstyrelses ordförande. En post som jag tar på största allvar. Jag tar vid där Ingvar Björling gjort ett riktigt bra jobb och nu hoppas jag att även jag ska göra det. Men Ingvar och jag är olika som personer och det kommer att märkas. Mitt sätt att arbeta liknar inte hans och det är väl bra. Vid min sida i styrelsen kommer jag att ha fyra personer som vill arbeta för kommunens bästa, Kjell Berndtsson, Ingvar Björling, Gerd Bergman och Mats Sjöblom eller som de flesta känner honom Dånö Matte. Jag inser att det inte kommer att bli ett lätt arbete med alla utmaningar som ligger framför oss. Men och andra sidan, vem har sagt att allt ska vara lätt.

Utmaningarna är många. Som alla vet är ekonomin inte den lättaste. Men vi i Geta har  några till som jag kan se.

• Vi måste nu komma fram till ett beslut hur vi vill att den beslutande strukturen skall se ut. D.v.s ska vi ha nämnder kvar eller skall alla gå upp i kommunstyrelsen. 

• Sedan har vi vår litenhet som både har sina positiva och negativa sidor. Just nu står vi inför en hel rad av personal rekryteringar. Därför måste vi ha en god personal politik som inte kostar för mycket pengar. Lättare sagt en gjort.

• Kommunsammanslagning eller ökat samarbete, vad gynnar Geta bäst? Det är den frågan som vi i styrelsen ska ha bakom örat. Inte vad vi vill eller tror. Utan vi ska noggrant utvärdera vad som är bäst för oss alla i Geta. Och så låter vi Lagtinget utreda vad de tror att är bäst för hela Åland.  Min personliga åsikt är att just nu i debatten finns det en massa förståsigpåare som vill tala om för oss i Geta vad som är bäst för oss. Vi i Geta vet bäst vilken väg vi ska fortsätta framåt.  

Nu är det dags att kavla upp ärmarna och börja jobba. Jag ser fram emot mitt uppdrag. Och till er alla som inte vet.... Politik är roligt.