Lady fick två kullar med kattungar sedan vart hon dålig och vi fick ta bort henne. Men Luffe, som han blev att kallas, mådde bra och levde på. Han gillade att fiska och att åka bil.
När min mamma och pappa byggde ett nytt hus bestämde sig Luffe att där vill jag bo. Vi hade en ny katt efter Lady och ytterliggare en lite kattunge efter Ladys dotter. Luffe tog sitt pick och pack, flyttade in hos mamma och pappa.
Där kom och gick som han ville. Älskade att sitta nere vid stranden, ligga i pappas knä och ge sig ut på vandringar. För några år sedan gick han på isen. Helt plötsligt så föll han i och kom inte upp. Men han hörde pappas rop och simmade emot honom. Hur han klarade sig fattar vi inte.
Nu på ålderns höst har han mått lite si och så. Han har blivit ordentligt bortskämd med favorit mat. Vi har i omgångar talat om att han borde få somna in. Men han har alltid repat sig. Envisa, egensinnade underbara katt. Men här om dagen fick han enorma smärtor. De gick över. Han vart till och med så pigg att han var ut och tog sig en mus. Men så kom dagen D. I morse hade han lika ont igen. Vi tog beslutat att nu får han somna in.
Jag var till Smådjurskliniken i morse. Ett otroligt bra bemötande av en otröstlig Milla och sjuk Luffe gav dem. Vi blev visade till ett rum. Där satt vi, Luffe och jag. Han bara tittade på mig med sina gamla visa ögon. Jag tror att han kände på sig vad som skulle hända. De kom in till oss, gav Luffe sprutan. Sedan blev han lugn, snurrade runt och lade sitt huvud nära min hand. Jag satt och smekte honom. Bara han och jag. Tårarna rann ner för mina kinder. Luffes öron blev kalla. Och sen fanns han inte mer. Tänk vilken kärlek man kan känna till ett djur.
