Det började med att jag var och följde en vän till sin sista vila. Akten var vacker. Fast det kändes som att jag hela tiden väntade på att hennes röst skulle dyka upp och sjunga någon lite speciell låt. Jag kom på mig själv där i kyrkan, mitt i tårarna, att le. Jag log åt den värme som hon lämnade kvar åt oss här i denna värld. Samtidigt såg jag hennes familjs otroligt stora sorg. Detta var en tung dag. Familj, vänner och släkt, alla ville vi säja farväl. Hoppas du du röjer där uppe bland molnen nu vänliga, spralliga, omtänksamma L. Tack för att jag fick vara en liten del av ditt liv.
Sedan for jag hem. Och genast kom lyckokänslan springande. I form av två små killar som kommit att betyda så mycket för mig. Buset lyser i ögonen när de kommer springande för en kram eller lite bus. Det är meningen med livet. Att känna glädje över att vara del av något.
Ytterligare har det där med att ta tillvara på det liv jag fått fortsatt. Jag har hunnit med 5 km promenad och ett pass intervall promenad på 1 km. Och undrar om jag inte börjar tycka om det lite. Men bara lite.
Politik har jag inte hunnit med så mycket men imorgon är det fullspikat med bokslut och en massa andra godsaker.
Det är bara att inse. Jag och mina svart/rosa skor kommer att få kämpa på med livets med och motgångar. Varje sekund är dyrbar.
