Emilie en av de största kärlekarna.

Ett nytt år har börjat.
Det har firats in men en av dem jag värderar högst på tycka om skalan. En av dem som betyder mest. En av dem vars åsikter om mig som person betyder mest.

Mosters största hjärta.Tack för allt Emilie.
God fortsättnining.
Nu fortsätter vi året som vi började det. Med respekt och full fart.

Dags att krypa till kojs.
Nöjd med livet är inte en helt fel start på det nya året. Nu kör vi ända in i kaklet.

Mitt år i bilder.

Januari 2017, året började med strålande sol och en lång promenad.

Februari, Fanny, som är en av mina stora inspirationskällor, är en av de viktigaste personerna för min resa fram i livet.

Mars. Milliemojsan blev20 år. Kan ni fatta. Älskade barn.

April kom med nytt jobb. Och nytt jobb innebar en ny fin väska:)

Maj, Nanna fick vara barnvakt. Livets krydda.

Maj. Dettaår kommer gå till historien som året vi diskuterade kommunstrukturen. Inte en gång utan massor.

Juni och Millie gick ut YTP.

Juni. Lite festande blev de också. Fichbait på Stallhagen var super trevligt med familjen.

Vi fortsatte till Sottunga och många skratt. Övning inför PWs pjäs, lek och stoj. Ett nytt paradis är funnet.

Juli. Jimmy och jag på tumanhand. Avslutningen på RockOff. Varmt och trevligt. Det kommer vi göra om.

Augusti tog oss på en resa genom Sverige till Vimmerby.

September och ytterligare en tumis resa för maken och mig. Nu turistade vi i hemstaden Norrtälje.

Oktober ochblå/rosa bandet galan. Saknaden är stor.

Oktober och mosters hjärta blev 30 år. Jag älskar dig till månen och tillbaka.

November och en dag med träning och glada skratt.

December har varit mycket politik.

GOTT NYTT ÅR

Självständighetdagen

Idag firar vi 100 år av självständighet i Finland. En dag att minnas alla tappra hjältar som kämpat för vår frihet. En dag att glädjas åt det vi har men också komma ihåg att vi har många utmaningar framför oss.

Jag kommer att inleda mitt firande med att åka in till Mariehamn för en kommunrunda med Centern. Att tala med människor och bjuda på glögg. Säkert kommer vi få svara på några frågor om vårt partiledarbyte igår. Säkerligen kommer vi att få tala om Ålands ställning i Finland. Jag hoppas att jag kommer att få berätta om vad jag brinner för och vad jag önskar för framtid för Åland.

Sedan kommer jag att fortsätta firandet med delar av min familj. Och till sist skall maken och jag gå på balen. Eller snarare, vi ska laga en fin middag och titta på balen. Och hoppas på att YLE inte gör om sitt misstag från förra året. Sedan skall jag tända ljus i fönstret och minnas hur bra vi ändå har det.

Glad självständighetsdag till er alla och må lycka följa Finland framåt i tiden.

Jag vill längta

 STOPP
STANNA

Jag har svårt att få ner orden till det jag vill förmedla idag.Jag hinner inte ens sätta mig ner för en lugn stund. Det är det ena och det andra. Men jag vet att livet springer ifrån oss. Vi har så bråttom med allt.

Jag har, liksom många andra, förfasat mig över att affärerna tar fram julsakerna redan i oktober. På radion säger någon att man inte kan säga nej till att ställa upp adventsstaken om barnen vill ha den nu. För mig räcker det nu.

Nu är det dags att sansa oss. Vi får allt vi vill på en gång. Vi behöver inte vänta. Alla våra önskningar skall tillfredsställas nu.

Vad har hänt med att längta efter något. Känslan när man har sparat en tid och sedan får köpa det.
Jag minns känslan när jag jobbade min första sommar. Jag sparade min lön. Och när sommaren var över gick jag till butiken i korsningen Ålandsvägen och Nygatan. Där hängde den. Den svarta jeansjackan jag suktat efter hela sommaren. Nu kunde jag köpa den.

Jag minns känslan när jag vaknade på lilla jul. Mamma hade börjat städa och plocka fram ljusstakarna. Det doftade gott. På kvällen knackade det på dörren och på mattan låg ett litet paket. I paketet låg ofta en adventskalender eller en målarbok med kritor.

Idag lyckas vi med att råna våra barn på känslan av förväntan. Pirr i magen.

När vi i söndags öppnade julgatan kände jag bara tomhet. I fönstren på ämbetshuset lyste advents ljusstakarna. Jag som älskar julen. Jag som älskar traditioner insåg där och då att jag inte vill vara med längre.

Vi har så bråttom att vi glömmer bort känslan av att längta. Hos mig ska traditionen leva vidare. Här tänds inga advents ljus innan lilla jul. Punkt slut.

Nöjd. Trött. Stark.

Idag hade jag tänkt skriva ett djupt blogg inlägg om Åland och det svenska språket. Tyvärr värker benen och rumpan och armarna och muskeln under armhålan så tankarna vandrar runt. Dagens inlägg blir en hyllning till mig själv.

Att jag faktiskt tränar. Fattar ni hur stort det är. Den här kvinnan som under skoltiden hittade på alla ursäkter som finns för att inte vara med på gympan.

Idag far jag frivilligt på träning. Jag sitter och njuter av känslan i kroppen när träningen ger sig tillkänna. Idag kan jag acceptera att jag inte klarar av alla rörelser. Men ändå far jag på träningen. Med Fannys och Camillas ord ringande i öronen tar jag mig igenom vissa träningar fast allt i mig skriker: DU KAN INTE DETTA. Orden som ringer är att det gör inget men sluta inte röra på dig. Orden som värmer mig när det är som kämpigast är att det finns och fanns människor som tror på mig.

Och ju mer jag vinner över spöken från förr desto mer törs jag satsa framåt. Så jag njuter av min träningsvärk. Ett av målen är upp fyllt redan. Orken att leka med två av de viktigaste killarna i mitt liv.

Vem trodde detta. Jag kan, jag vill och jag kommer att lyckas med denna resa.

Jag verkligen avskyr att betala räkningar och hålla koll på att kunder betalar sina fakturor. Det finns inget värre.

Trots att vi har gjort om i kontoret och jag nu kan drömma mig bort med utsikt över gårdsplanen är det en lika stor bedrift varje månad runt den tolfte. Att få momsen undan. Högarna med räkningar som ligger och väntar ger mig alltid en klump i magen. Det är ett hinder som jag några gånger varje månad måste ta mig över. Varför det känns så vet jag inte. Men jag vet att varje gång reagerar jag på samma sätt. Jag blir trött och irriterad på familjen.

Men hinder är till för att forceras. Så det är bara att bita ihop och ta sig förbi dem. Så ännu en gång har jag lyckats med att få in moms pengarna i tid. Ännu en gång klarade jag av klumpen i magen. Alla har vi våra svårigheter att hantera. Vissa är större och svårare men de flesta är som mitt lilla men ack så jobbiga hinder. Så nu ska jag njuta av att det är en månad till nästa moms ska in. Trevlig liten fars dag på er ute i världen.

Titta inte bort

Milla är förkyld och hemma från jobbet. Och visst tycker jag synd om mig själv. Hostan skräller i brösten. Näsan tillverkar snor som aldrig förr. IPTVn är ur funktion och datorn har krånglat till och från. Så visst är det synd om mig. Utan ork så blir jag liggande. Helt plötsligt kommer jag ihåg den där dagen i somras när jag fick för mig att börja läsa igen. Visst beställde jag en massa böcker? Jo där är de. Jag letar och hittar dem. Och så jag börjar läsa. Första boken om Mari Fredrikssons liv är OK och får mig att tycka lite mindre synd om mig själv. Det är ju ändå bara en förkylning jag har. På måndag är jag tillbaka på jobb. Boken var var hyfsad men tilltalade inte mig. Så jag tar upp nästa bok.

I några timmar ligger jag och läser. Märker knappt att jag hosta.Vissa avsnitt får mig att undra varför kudden är så våt. Tills jag inser att det är tårar. Tårar av hopplöshet,skam och en undran varför vi människor är så grymma. Boken handlar om Annette, mamma till Rolf Tardell som har skrivit boken. Det handlar om hans mammas liv som är uppdelat i två delar. Det livet som var innan kriget och det som var sedan. Boken handlar om hennes öde under andra världskriget. Berättelsen började då Rolfs dotter ,som den dagen var 4 år, frågade sin farmor varför hon hade ritat siffror på sin arm. Och alla stannade upp. Detta hade inte ens Annettes egen son vågat fråga om. Men den dagen var allt rätt. Det var dags att tala om något som hon aldrig tidigare velat berätta om. Sedan fortsätter boken med en blandning av hennes berättelse och Rolfs egen historiska efterforskning.

Nu är det inte så att det är Annettes berättelse som får mig att värdesätta denna bok högst. Utan beskrivningen vad vi vanliga människor gjorde. Och vad gjorde vi då. Ingenting. Vi tittade bort. Vi låtsades som ingenting. Känns det igen? Jag känner iallafall igen det. Jag rannsakar mig själv. Är jag en sådan person? Högst troligt. Vill jag vara en sådan person? Absolut inte! Vad ska jag göra åt det? Jag ska ändra mig. Jag ska säga ifrån även när det tar emot. För är det så att mina vänner, att just du som läser detta inte heller inser vad vi håller på med, måste jag säga ifrån. För jag är bättre än en liten lort. Jag vill när det är dags att summera mitt liv kunna säga att jag åtminstone försökte vara en god människa.

Att bara vara snäll och saklig. Ska det vara så himla svårt? Det spelar väl inte någon roll vem eller vad människor tror på. Varifrån de kommer. Vem de älskar. Vad eller vem de röstar på.

Alla människor var barn från början. Det är livet som ställer till det. Nu är det banne mig dags för oss att sätta igång och se till att barnen har en bra framtid. Visa att vi vuxna vill de väl. Det får inte bli så att historien med att vi bara tittade bort får upprepa sig.

Var nu snälla med varandra och visa varandra respekt. Läs boken; Varför har du siffror på din arm farmor? av Rolf Tardell.Och komihåg att vi aldrig får glömma att det kan och händer var och när som helst.

"Fransmännen levde länge med föreställningen att Vichyregimen tvingades till att samarbeta med  tyskarna och att de styrande alltid satte franska intressen i främsta rummet. Inget kunde vara mera fel. Vichyregimen var mer än villig att samarbeta med tyskarna och gick i långa stycken längre än nazisterna när det gällde att förfölja judar. Marskalk Pétain och hans kumpaner tycktes utan samvetskval kunna hjälpa till att organisera transporter av judar till förintelselägren i öst. Till och med barn transporterades till Auschwitz, på franskt initiativ." ett citat hämtat från boken Varför har du siffror på din arm farmor? av Rolf Tardell

Nöjd helt enkelt.

Det regnar utanför mitt fönster. Vinden viner i träden. Förkylningen knackar på. Världen är upp och ner. Mitt i allt det där sitter jag och tittar ut och mår bra. Känslan jag har just nu ska jag fånga och använda de där dagarna när allt känns jobbigt. Men just nu sitter jag här och skriver i min blogg. Huset är städat. Sänglinnet är struket. Jag försöker skriva om allt som utmanar mig och inspirerar mig till att vara engagerad. Men inget kommer fram. Tankarna snurrar om allt möjligt. Och ändå kan jag bara njuta av den där känslan att jag är nöjd.

Det känns omöjligt att skriva om allt kaos i världen. Och hur jag vill vara en del av lösningen. Så idag låter jag allt sådant bara vara tankar. Jag tillåter mig att bara vara nöjd. Så jag klär på mig och ger mig ut i stormen. Jag ger mig ut för en kamp om poäng. Jag ger mig ut för en trevlig kväll med ett gäng som spelar kort. Jag tror till och med att det där med att vinna är sekundärt . Att bara vara nöjd är en skön känsla. Så idag tillåter jag mig att inte tänka på allt jag borde skriva och kämpa för. Det kommer stunder för det också.

#millasliv

En fostermammas tankar.

 När fosterdottern frågar om jag vill gå med henne på Open By Night skuttar hjärtat i bröstet och lycka slår till hårt. Det är inte ofta hon vill bara vara tillsammans med mig när det finns andra alternativ att få. Så sagt och gjort. Jag struntade i tröttheten som slet i kroppen och i tankarna. Jag for iväg direkt efter jobbet till henne. Sedan njöt vi båda av varandras sällskap i några timmar.

När ett barn flyttar hemifrån känns det som en stor sorg. När barnet sedan har en massa saker i sin ryggsäck och till på köpet inte är ens eget kött och blod känns det ytterligare som att hoppa utan fallskärm. Kommer jag att i fortsättningen få ge henne all min kärlek och omtanke? Kommer jag ens få vara en del av hennes liv? I media läser jag ofta om hur illa barn far i sina familjehem. Men vem skriver om oss som ger allt och lite till för dessa barn som på ett eller annat sätt inte kan bo hos sina biologiska föräldrar? För en sak är säker, vi har gett denna underbara unga kvinna allt vi har haft möjlighet att ge. Och vi vill fortsätta göra det. Men nu är hon vuxen och ska lära sig att stå på sina egna ben. Att släppa taget gör ont och är otäckt. Samtidigt som det ibland är skönt att få en minut för sig själv. För oss som lever med dessa unika barn är det konstigt och svårt att ens uttala detta. Det är skönt att få vara utan ansvar en minut över denna individ. Det är som om vi tror att någon tycker att vi är dåliga som känner så här. Men det är vi inte. För mitt i den där minuten av att inte ha kontroll kan vi bara älska denna individ helt utan krav på oss.

Mitt hjärta har nu snart bott i sin egen lägenhet i ett år. Jag är tacksam att hon trivs och är trygg. När jag lämnade henne i fredags efter vår stund på stan så kramade jag henne. Gick ut genom dörren. Hon skrattade. Hon fick en kram av en ur personalen och en av hennes grannar bara väntade på att jag skulle gå så han skulle få sällskap framför tvn. Så hon har nu vänner som bara är en dörr från hennes. Hon har personal som gör sitt yttersta för att hon ska trivas. En personal som jag uppskattar varje dag.

Det blir bra. Än har jag inte landat tryggt. Men snart kommer jag att göra det.

Att vara fritidspolitiker

Ibland undrar jag om jag har alla hemma. Varför jag ställer upp i den politiska världen. Ta bara denna vecka. Jag har fått höra att jag är en nickedocka. Att de möten som jag går på borde läggas så att de andra kan prioritera sina familjer. Beslut ska tas medsamma om jag ska fara iväg på resa eller inte. Och så fortsätter det. Så varför lägger jag då ner min själ i detta politiska arbete. Vad är det som gör att då jag bestämt mig att nu får det vara nog. Nu slutar jag.

Orsaken är våra barn, unga och äldre. För de äldres del vill jag vara med och skapa förutsättningar för att deras sista tid här på jorden blir så meningsfylld, trygg och trevlig som möjligt.

För barnen och de unga är det viktigt att vi tänker långsiktigt. Jag vill att de ska få uppleva Åland och världen som den underbara plats som det är. Också i framtiden. Jag vill att vi på Åland ska kunna prata svenska, att vi ska få fortsätta bestämma så mycket som möjligt över oss själva. Jag vill att Emilies barnbarn skall kunna springa fritt över ängarna och ibland kanske till och med stoppa foten i en komocka. Jag vill att själen på vår underbara ö skall få finnas kvar. Att vi i fortsättningen skall kunna köpa Åländsk mjölk, kött, potatis och lök. Att vi ska kunna fiska i sjön. Att vi ska kunna simma i sjön. Allt detta och mycket mer vill jag jobba för.

Det är därför jag åker på kommunstyrelsemöten, kommunfullmäktigemöten, centerns möte, kommunstrukturs möten, grundskolelags gruppens möten,deltar i arbetet mot ADNTS frågor, kst, nätverksmöten och säkert har jag glömt några. Ibland är det inte roligt. Men när det kommer fram personer som tar en i handen och tackar för att jag ställer upp, någon som håller med om det jag säger, någon som har en annan syn på saken och får mig att tänka annorlunda. När någon från ett annat parti säger; att hoppas du kommer in i nästa val. Då är det roligt. Det är det som gör det värt att fortsätta. Ikväll var en sådan kväll. Trots att jag fick en massa kritik så var det värt det. För människor engagerade sig. Och lyssnade på det jag sa. Och ja, jag gick därifrån med en annan åsikt än jag hade när jag kom dit. För demokrati mina vänner är att samtala, vrida och vända på argument och till sist komma fram till något bra.

Kommunerna.

Åland kommer på ett eller annat sätt att få färre kommuner. Det är målet som regeringspartierna har satt upp. Och målet kan även jag stöda. Men jag tycker att de valt helt fel väg.

I början av påsken läste jag en kommentar av en moderat på FB och den har farit runt som en boll i mitt huvud hela helgen. Han skrev att regeringen borde tillsatt en parlamentarisk gupp som skulle stakat ut vägen framåt. Och det kan jag skriva under på. Just nu verkar det som om man från regeringens sida är så stolta och glada att äntligen få ut centern ur regeringen så man gör allt i sin makt för att vi inte ska få något att säga till om.

Så här kommer min vädjan till regeringen Sjögren. Ta ett djupt andetag. Stanna till. Bjud in oppositionspartierna till en förutsättningslös diskussion om hur vi tillsammans ska fortsätta framåt. Samma sak till mina centern vänner och resten av oppositionen. Ta ett djupt andetag. Stanna till. Tacka för inbjudan och gå dit och tala med regeringen. De flesta av er i borgen har jag en djup respekt för. Visa nu att ni kan, vill och vågar. Det är för hela Ålands skull.

Resten av världen står i brand. Låt oss se till att Åland slipper de.

Förnajsamhet

Sitter här hemma. Tittar ut på solskenet och tänker på hur mycket som kan ändras på ett år. Mina små pojkar är här för att mamman och pappan är ute på påskskoj med min man som kör på dem. Syrran jobbar och fosterdottern har tydligt sagt att hon vill vara ifred en stund. Snoret rinner och förkylningen river i kroppen. Inga vänner hör av sig. För ett år sedan skulle tårarna ha bränt innanför ögonlocken. Jag skulle känt mig ensam och övergiven.

Men den känslan har försvunnit. Nu mera är jag säker på mig själv och på den stora kärlek som min familj bäddar in mig i. Så nu njuter jag av lugnet, pojkarna och att ha fosterdottern hemma.

Glad Påsk på er alla.

Man ska inte behöva tänka på pengar när döden knackar på.

Nått är fel i vårt stödsystem. Och vi måste göra något åt det NU.

Orden räcker inte till. När man har en sjukdom som är dödlig ska man inte behöva tänka på ekonomin. Man ska bara behöva ägna sig åt det som är viktigt. De man håller kär och att kämpa för att överleva. Man ska inte behöva ringa runt till olika instanser för att se till att det kommer in pengar på kontot. Man ska inte behöva vädja till familj, vänner eller andra om pengar för att kunna tillbringa sista tiden med sitt döende barn eller de barn som man kommer att lämna efter sig.

Nu ska vi ändra på detta. NU. Jag vet inte alls hur jag ska gå tillväga. Men en sak är säker att till detta får man gärna använda mina skattepengar. Det räcker nu. Dags för mig att kavla upp ärmarna och ta reda på fakta och hur jag ska gå vidare. Vilka hjälper mig? Ingen fler av mina eller dina vänner ska behöva tillbringa sin sista tid med en klump i magen av oro över det ekonomiska. Dags att göra något åt detta.

Ibland känner jag mig som en elefant.

bilden lånad från www.alltomvetenskap.se

När någon är behandlar dem som jag tycker om blir jag arg. Jag vill bara skydda dem. Idag går jag om kring med känslan i kroppen av maktlöshet. Jag vet att det inte är min fight att ta. Men när jag ser tårar i ögonen på en av de starkaste och modigaste människor jag känner. En person som betyder så mycket för mig när det gäller att våga och lite på mig själv. När denna person upplever en klump i magen inför denna situation blir jag som en elefant matriark som kommer att skydda sin flock till sista blodsdroppen.

Jag blir så frustrerade när samhället inte kan acceptera att vissa människor gör andra val av vägar fram i livet än det som förväntas. Vi slår hårt på trumman om individens rätt till självbestämmande.Vi tar fram dokument som talar om för myndigheter att man ska respektera individens val. Och i detta fall handlar det om val som vi trummar ut att vi måste börja göra. Vi måste göra det lättare att göra de valen.

Jag kan bara se till mina egna val. Jag väljer en väg fram med bra kost, så lite socker som möjligt och en massa motion. Det är bra för mig om jag vill leva länge. Och alla tycker att det är sunt och super bra. Men ändå. När jag kommer till offentliga möten möts jag av kakor, bullar och inget som gör mina val lättare.

Är det så här vi vill ha det. Inte jag i alla fall.  Nu måste vi hjälpas åt att ändra saker på riktigt.

Bililga poäng kan alla ta.

Började denna internationella kvinnodag som alla andra dagar. Maken och jag klev upp, klädde på oss träningskläderna och for på träning. När vi åkte hem så skrollade jag som vanlig i FB flödet. Där hittade jag ett intressant inlägg om hur en kommun på Åland investerar sina skattemedel. En intressant och nyanserad debatt. Ett tag i alla fall. Efter att ha läst diskussionen en stund kom ett inlägg som enbart gick ut på att förlöjliga en av de som tyckte olika. Till på köpet var inlägget gjort av en som i sak inte hade med debatten att göra. Min första reaktion var att nu ska här kommentarers tillbaka. Men efter att jag skrivit mitt inlägg så raderade jag det. Jag orkar och har inte lust att ta dessa debatter. Om och om igen. Snälla. Sluta ta billiga poäng. Ge konstruktiv kritik istället.

Jag skriver detta inlägg idag på Den internationella kvinnodagen, men den blir publicerad först den 10 mars för att idag ska jag hylla kvinnor som betyder något för mig  och inte ge utrymme till människor som gör allt för att trycka ner någon annan.

8 MARS

I dag vill jag hylla några kvinnor som betyder mycket för mig i mitt liv. De som har gjort mig till den starka människa som jag är idag. Förutom de starka kvinnor i min familj som betyder mest i mitt liv finns det en hel uppsjö av betydelsefulla kvinnor. När jag sitter här och tänker efter vilka dem är inser jag att det finns så många som betyder massor i mitt liv att jag inte kommer att kunna hylla dem alla.

Först vill jag ge ett par snabba fötter till Fananammorna med Fanny och Susanne i spetsen. Där kan man tala om att kvinnor kan stötta varandra. Utan dessa underbara kvinnor i mitt liv hade jag säkerligen varit en trött och likgiltig person idag. Nu är jag tillbaka på banan med massor av energi.

Mina politiker förebilder är även de många och starka. Veronica, denna kvinna som hela tiden hittar nya vägar och vägrar låta någon eller något hindra henne på vägen fram. Britt, som hela tiden samlar fakta. Och hela tiden vågar gå sin egen väg. Gun som jag var livrädd för i början men som jag på senare tid har kommit att se som en av de stora politiska förebilderna. Hon vågar helt enkelt göra saker utanför sin bekvämlighets zon. Gudrun Salmén skulle jag kunna skriva mycket om. Trots att hon var gift med en stark profil hamnade hon aldrig i baksätet. Utan gjorde och gör fortfarande sin åsikt hörd. Ingrid Johansson i liberalerna. En person som jag för det mesta inte tycker lika som men som på senare tid visat att vi kvinnor ändå kan stöda varandra trots olikheter.

Till sist vill jag nämna min mamma, min syster, min systerdotter. Tack vare er är jag den person jag är. Tack vare er känner jag mig älskad varje dag, hela tiden.  Jag är stolt att komma från en familj med starka kvinnor.Som vågar ha en dålig dag men alltid kommer igen.

Kom nu ihåg att stöda varandra. Tyck vad du vill men backa varandra.

Börjat i fel ände.

När det gäller kommunindelning eller kommunsammanslagnings reformen tycker jag att man börjat i helt fel ände. Man börjar med att titta på hur många kommuner vi ska ha på Åland.

I min hjärna tänker jag hela tiden vad är det vi vill erbjuda våra medborgare och vad är syftet med de ändringar vi föreslår. Just nu på går en verbal pajkastning mellan de mest etablerade politiker och förståsigpåare. Man utgår från sin egen bubbla och sina egna syften.

Jag är helt säker på att varje person som uttalar sig eller har en åsikt i dessa frågor har sina väljares och våra medborgares bästa för ögonen. Eller jag hoppas på det i alla fall, ibland undrar jag. Just nu har man missat att ta med oss på tåget. Jag känner mig väldigt förbigången och utanför. Och ändå har jag lagt ned otaliga timmar och dagar med denna process. Men jag upplever att jag inte blir hörd.

Så just nu är min önskan till regeringen några saker:

Stoppa upp. Och samla människor från alla partier och från kommunerna till ett samråd. Syftet med detta samråd skulle vara att vi tillsammans tar fram syftet med en ny kommunindelning. Om många olika åsikter är samlade så kommer vi säkert fram till en bra grund att fortsätta på. För med all respekt.  Pwc förstod sig inte på vårt unika samhälle utan utgick endast från statistik. Och med statistik får man en platt bild av det som Åland är.

Var ärliga med vad ni vill. Alla håller hela tiden på mörkar vad era egna åsikter är. Vi gömmer oss bakom väljare, statistik och utredningar. Mitt syfte med att vara en del av denna process har fram till nu varit att ta del av vad andra tycker och vill. Nu har jag kommit fram till min slutsats. Det som jag vill. Jag vill behålla den unika ställning som Åland har. Jag vill att besluten skall fattas nära människor och de ska känna att de blir sedda och hörda. Jag vill att olika delar av Åland ska få olika lösningar och att inte några i en centralort bestämmer över huvudet på mig och mina vänner.

Hur vi än beter oss kommer det att ske utveckling. Om det skulle vara för mig skulle vi fortfarande ha svart vit tv och köra Volvo Amazon. Jag har jättesvårt att säga hejdå till det gamla. Det trygga och det som jag känner. Jag gillar stabilitet och förutsägbarhet. Men jag är inte korkad. Jag inser att de nya bilarna är säkrare och att det är roligare att titta på en ny tv. Samtidigt som jag är konservativ gillar jag utveckling. Konstigt kanske. Men när jag blir överbevisad att det nya är bättre ger jag med mig. Och när jag har gjort det gör jag det med hela min själ. Jag ser att inom en snar framtid finns det inte många som vill träsa på i Getas fullmäktige eller styrelse och den dagen måste vi ha en lösning klar. I min värld måste vi hitta en lösning där vi kan säkerställa invånarna i Getas rätt att göra sina röster hörda. Kanske vi kan införa valkretsar, där varje valkrets röstar fram sina representanter till fullmäktige och lagtinget. Kanske vi kunde säkra att hela Åland får en chans att göra sin röst hör på det sättet.

Kims ord om hur det är att leva i USA för en helt vanlig Ålands ättling

Jag har bett min småkusin Kim beskriva sin vardag efter Trumps president vinst. Här kommer den:

“What’s it like?” my Swedish cousin asked in a Facebook message. “What’s it like living in Trump’s America?”

Every morning, as I’m surfacing, a feeling of unease creeps in. I take a quick mental inventory of my husband and kids. All is well. The next moment I remember…Trump.

What disaster has befallen us since I fell asleep? What tweet has he fired off in his manic wee hours? What global leader has he insulted? What cherished American institution has he denigrated? What vulnerable group has he threatened?

My husband is Pakistani American, a model citizen and a patriot for 20+ years. Like the vast majority of Muslim Americans, he is moderate, peaceful, sloppy around the edges with his religious practices, but a believer, someone who identifies with the faith of his childhood. I have watched for decades as he and his Pakistani-born cousins have navigated their way through the American dream. They are hardworking nurses, engineers, teachers and business people; moms, dads and soccer coaches; home owners, taxpayers and mowers of lawns; proud citizens and voters. They are now nervous to speak too loud, concerned they will be victimized by sanctioned racism, worried to travel to Pakistan to see aging parents.

My eldest daughter is a graduate student hoping to become a professor. She woke up the day after the election to a climate where academicians are vilified. My youngest daughter is an artist, launching her career as funding for national arts is at risk. My foster daughter has a serious illness. She’s about to make her way into the adulthood with targets against Affordable Care Act and Medicaid. I am a writer, a believer in truth. Every day, I see journalists bullied and facts twisted.

But, I am also an American, a granddaughter of four immigrants who came to this country joyfully and never looked back. Who built a life through sheer determination and faith in the American experiment.

So, I don’t give up. I invite my daughters, sister, nieces and good friends to join me in Washington, DC, for the Women’s March. It is my first protest in all of my 55 years. The march is beautiful, peaceful, defiant, respectful and resolute. I go to another protest two weeks later, one sponsored by Yemeni small shopkeepers, of which there are many in Brooklyn. There are tons of flags and proud chants of USA, USA.

I feel hope stirring.

I host a Resistance group. Weekly, a dozen neighbors gather around my dining table to follow up on concrete actions: attending congress people’s town halls, calling elected officials, demanding what the majority wants: democratic ideals upheld, checks and balances respected, kindness and compassion for all.

I feel determination stirring.

I watched hundreds of lawyers rush to the airports the night the travel ban was instituted, sitting on the floor, feverishly working to protect the detained, filing an emergency request that very night and winning the first of a string of important legal victories. I cried as I watched thousands of people spontaneously gather at the airports to protest the ban, to welcome the travellers who finally got through, to demand that the country and the world pay attention.

I feel optimism stirring.

This is what we must cling to: an energized left; the mainstream media waking up and calling out lies; a robust judiciary ready to save us from ourselves; an engaged public of surprising allies—Jews and Muslims, middle-aged moms and LGBTQ advocates, black and white.

As a protest chant says, “This is what democracy looks like.” When I hear that, I feel pride in this country stirring again. We must endure and emerge from this nightmare. We will.

###

Gröt är gott, makrill.är det inte.

En liten uppdatering i min resa mot att gilla GRÖT.

Det är ingen hemlighet att jag bestämt mig för att ändra mitt liv. Eller snarare fortsätta med ett hälsosamt och innehålls rikt liv. För ändra det har jag redan gjort. Men för att ta ett ytterligare steg har jag bestämt mig att även lägga kraft på att ändra mina matvanor och matrutiner. Och som vanligt tar jag hjälp av min underbara piska. Följer ni min blogg vet ni redan vem hon är.

Och när man ber henne om assistans är det bara att inse att nu gäller hårda puckar. Så sagt och gjort. Jag körde igång med ett samtal för 13 dagar sedan. Hon klurade lite på hur jag ska kickstarta. För 10 dagar sedan började jag. Japp. Tre veckor ska jag hålla på med första delen. Den innehåller broccoli, ägg, kål, gurka, rödbeta, nötter, citron, ingefära, äppelcider vinäger, gröt, picko lite smör, skinka, vatten och makrill.

Första dagen var ingen höjdare. Jag tänkte, och uttryckte det nog, att detta kommer aldrig att gå. Då röt min piska till mig att nu får du skärpa dig. Först vart jag lite ledsen. Sedan bestämde jag mig att bevisa för henne men mest mig själv att jag kan om jag vill. Så jag löd henne och skärpte mig. Nu när jag har kommit till dag 10 och tittar tillbaka har det gått jätte bra. Jag kan till och med tänka mig att hålla samma rutin i fortsättningen. Visst det finns saker som jag inte vill ta med mig in i framtiden. Makrill. Det finns något som jag tycker är värre än gröt och det är makrill. Inte gott.  Men när det gäller gröt. Jag gillar det nu. Det är gott. Koka med lita kanel och jag har slängt i lite kardemumma ibland för att byta lite smak. Det ni. Jag har nått ett av mina mål för detta år. Att börja gilla gröt.

Det bästa är all det stöd som människor i min närhet ger mig. Jag inser nu vilken lycklig människa jag är som har så många som gillar mig. De andra struntar jag i. Ingen i min närhet talar om för mig att jag är tokig eller trugar på mig något annat än det jag ska äta under denna period.

Nu är det bara resten kvar. Och när denna period av mitt liv är klar kommer jag att titta tillbaka och gilla det jag ser. Dock kommer jag aldrig äta makrill igen. Jo om det inte finns något annat att tillgå och om jag inte svälter.

Kan jag så kan även du.

20 maj förra året bloggade jag om hur det var att gå ett grupp pass med Fananamma. Här kan ni läsa den. http://millasval2019.blogspot.com/2016/05/nu-har-resan-borjat-ta-fart.html 
Och nu 8 månader senare har jag inte missat något inplanerat pass. Tänk vad lite Fananmma och en massa självdisciplin kan göra. Jag har gjort en massa framsteg och nått mina första mål. Men nu är siktet inställt på ett annat mål. Och ett mål som jag har velat nå i minst 25 år. Och nu är fokus på det. Nu är resan om att minska i vikt igång på allvar.

Jag tror att jag lyckades med mina första mål berodde på att jag varit öppen med dem. Det är liksom det som hjälper mig framåt.  Jag gillar inte att misslyckas och med öppenhet gäller det att sätta manken till. En sak till som varit till min hjälp under dessa 8 månader har varit alla människor som vill mig väl. För det är faktiskt så att 99,9 % av alla människor som jag kommer i kontakt med är vänliga själar.

Jag har under denna tid även hunnit ikapp mig själv. Jag är inte längre ängslig och rädd. Jag vågar stå för vad jag tycker och tänker. Ibland väljer jag att inte ta en debatt. Och det bara för min egen skull. Ibland vet man att denna fight kan jag inte vinna och då är det enligt min mening ingen idé att slösa energin på det. Utan då tar jag ut den irritationen i träningen istället.

Så nu kör jag framåt. Alla ni som sitter hemma och tänker att inte kan jag. Det vet ni inte förrän ni har prövat på. Kan jag så kan du.

Dagarna de går och går

Ytterligare en dag kan snart läggas till mitt liv. En dag när allt var som vanligt. Solen gick upp och ner. Jorden snurrade vidare. Visst är det konstigt. Att vad som än händer eller inte händer så fortsätter det bara. Något fortsätter hela tiden. Det spelar ingen roll vad vi tycker, tänker eller gör. Det bara fortsätter på.

Nu har det slagit runt för Milla tänker ni nog. Men när man är van att bara rusa på i livet så är det konstigt när allt bara stoppar upp. Inga möten, inga måsten. Inget jobb. Bara att vara. Det är nog bra för oss alla att ibland bara koppla ur och av. Att bara vara själv. Att inte göra något eller göra det man vill.

Livet knatar på. Målen är utstakade. Jag gör vad jag kan för att göra mitt och mina närmastes liv lite bättre. Jag vill, jag kan och jag kommer att hitta ett jobb snart. Då kan jag inte ha slösat bort denna tid med möjlighet att göra det jag mår bra av. Redan imorgon är dagen utstakad. Så varför inte bara njuta av mitt eget sällskap. Ibland är den där Milla riktigt trevlig att umgås med.

Några kvälls tankar av en mycket trött, avslappnad och nöjd människa.