Nöjd. Trött. Stark.

Idag hade jag tänkt skriva ett djupt blogg inlägg om Åland och det svenska språket. Tyvärr värker benen och rumpan och armarna och muskeln under armhålan så tankarna vandrar runt. Dagens inlägg blir en hyllning till mig själv.

Att jag faktiskt tränar. Fattar ni hur stort det är. Den här kvinnan som under skoltiden hittade på alla ursäkter som finns för att inte vara med på gympan.

Idag far jag frivilligt på träning. Jag sitter och njuter av känslan i kroppen när träningen ger sig tillkänna. Idag kan jag acceptera att jag inte klarar av alla rörelser. Men ändå far jag på träningen. Med Fannys och Camillas ord ringande i öronen tar jag mig igenom vissa träningar fast allt i mig skriker: DU KAN INTE DETTA. Orden som ringer är att det gör inget men sluta inte röra på dig. Orden som värmer mig när det är som kämpigast är att det finns och fanns människor som tror på mig.

Och ju mer jag vinner över spöken från förr desto mer törs jag satsa framåt. Så jag njuter av min träningsvärk. Ett av målen är upp fyllt redan. Orken att leka med två av de viktigaste killarna i mitt liv.

Vem trodde detta. Jag kan, jag vill och jag kommer att lyckas med denna resa.