Titta inte bort

Milla är förkyld och hemma från jobbet. Och visst tycker jag synd om mig själv. Hostan skräller i brösten. Näsan tillverkar snor som aldrig förr. IPTVn är ur funktion och datorn har krånglat till och från. Så visst är det synd om mig. Utan ork så blir jag liggande. Helt plötsligt kommer jag ihåg den där dagen i somras när jag fick för mig att börja läsa igen. Visst beställde jag en massa böcker? Jo där är de. Jag letar och hittar dem. Och så jag börjar läsa. Första boken om Mari Fredrikssons liv är OK och får mig att tycka lite mindre synd om mig själv. Det är ju ändå bara en förkylning jag har. På måndag är jag tillbaka på jobb. Boken var var hyfsad men tilltalade inte mig. Så jag tar upp nästa bok.

I några timmar ligger jag och läser. Märker knappt att jag hosta.Vissa avsnitt får mig att undra varför kudden är så våt. Tills jag inser att det är tårar. Tårar av hopplöshet,skam och en undran varför vi människor är så grymma. Boken handlar om Annette, mamma till Rolf Tardell som har skrivit boken. Det handlar om hans mammas liv som är uppdelat i två delar. Det livet som var innan kriget och det som var sedan. Boken handlar om hennes öde under andra världskriget. Berättelsen började då Rolfs dotter ,som den dagen var 4 år, frågade sin farmor varför hon hade ritat siffror på sin arm. Och alla stannade upp. Detta hade inte ens Annettes egen son vågat fråga om. Men den dagen var allt rätt. Det var dags att tala om något som hon aldrig tidigare velat berätta om. Sedan fortsätter boken med en blandning av hennes berättelse och Rolfs egen historiska efterforskning.

Nu är det inte så att det är Annettes berättelse som får mig att värdesätta denna bok högst. Utan beskrivningen vad vi vanliga människor gjorde. Och vad gjorde vi då. Ingenting. Vi tittade bort. Vi låtsades som ingenting. Känns det igen? Jag känner iallafall igen det. Jag rannsakar mig själv. Är jag en sådan person? Högst troligt. Vill jag vara en sådan person? Absolut inte! Vad ska jag göra åt det? Jag ska ändra mig. Jag ska säga ifrån även när det tar emot. För är det så att mina vänner, att just du som läser detta inte heller inser vad vi håller på med, måste jag säga ifrån. För jag är bättre än en liten lort. Jag vill när det är dags att summera mitt liv kunna säga att jag åtminstone försökte vara en god människa.

Att bara vara snäll och saklig. Ska det vara så himla svårt? Det spelar väl inte någon roll vem eller vad människor tror på. Varifrån de kommer. Vem de älskar. Vad eller vem de röstar på.

Alla människor var barn från början. Det är livet som ställer till det. Nu är det banne mig dags för oss att sätta igång och se till att barnen har en bra framtid. Visa att vi vuxna vill de väl. Det får inte bli så att historien med att vi bara tittade bort får upprepa sig.

Var nu snälla med varandra och visa varandra respekt. Läs boken; Varför har du siffror på din arm farmor? av Rolf Tardell.Och komihåg att vi aldrig får glömma att det kan och händer var och när som helst.

"Fransmännen levde länge med föreställningen att Vichyregimen tvingades till att samarbeta med  tyskarna och att de styrande alltid satte franska intressen i främsta rummet. Inget kunde vara mera fel. Vichyregimen var mer än villig att samarbeta med tyskarna och gick i långa stycken längre än nazisterna när det gällde att förfölja judar. Marskalk Pétain och hans kumpaner tycktes utan samvetskval kunna hjälpa till att organisera transporter av judar till förintelselägren i öst. Till och med barn transporterades till Auschwitz, på franskt initiativ." ett citat hämtat från boken Varför har du siffror på din arm farmor? av Rolf Tardell