Mitt i natten.

Var så trött igår kväll att jag istället för att sova i fåtöljen framför tv lade mig redan 20.00. Och somnade faktiskt ganska omgående. Sedan blev22.48 då jag vaknade av att jag behövde kissa. Sedan kröp jag ner i sängen, drog täcket om mig och slappnade av. Och då kickade tankarna in. Har jag betalat den där räkning, förkyld NEJ jag vill träna. Mannen snarkar. Undrar hur det går med mina ansökningar. Usch jag är hungrig.

När klockan hade tickat på i en timme gav jag upp. Och här är jag nu. Kollar FB. Spelar lite. Bloggar lite. Tänker på livet i stort.

Vad mörkret och tystnaden gör att man hör sina egna tankar. Det är ovanligt för mig att inte bli stressad så här när jag inte hittar sömnen. Att jag bara låter det vara som det är. Låter tankarna bara vandra. Det som kommer tillbaka är hela tiden jobb. Jag är inte gjord för att vara hemmafru. Oj vad jag längtar efter ett jobb. Och jag vet att jag kommer att hitta ett. Men med ansöknings tider och annat tar det sin lilla stund. Och det är jobbigt. Ja tack eller nej tack vi har valt en annan på en gång skulle kännas bra.

Det är väl kontroll freaket i mig som känner så. Jag har ingen kontroll över min framtid. Inte kunde jag tro att jag gillade struktur så här mycket.  Jag behöver ramar och inom de ramarna fritt spelrum.

Nej nu ska jag ta mina tankar och lämna de här mer er. Nu tänker jag läsa Ålandstidningen och sedan kissa och lägga mig.

En sådan där dag.

Idag är en sådan där dag när jag inte alls är på humör. När jag tycker att allt ligger på mina axlar. Det är sådan dagar som är svåra att tackla. Men nu mera går det. Det är inte hela världen att jag blir upprörd, arg och irriterad. Utan numera blir jag det, sedan sätter jag mig ner och funderar varför.

Svaret idag är nog det att den objudna gästen förkylning knackar på dörren. Det är bara att lugnt sätta mig ner, skriva av mig lite i dagboken och ta fart mot morgondagen.

Det finns så mycket som jag vill reda ut och ordna upp. Men allt ligger inte på mig. Och jag måste lära mig släppa taget och låta andra ta ansvar. Inte är det lätt men bara att försöka om och om igen.

Träningen är livlinan dessa dagar. Då när man tar ut sig helt. Så där mycket att man inte orkar tänka på något annat. Det betyder att imorgon bitti är allt bättre. Dvs om jag överlever passet.

Vi ses imorgon bitti på Lantmannaskolan i Jomala, eller hur.....

Inte Gott Inte Smaskigt

De där med nyårslöften och listor på vad man ska göra under året är en farlig sak när man är som mig. Jag vill verkligen inte misslyckas med saker som jag offentligt uttalat. Det har gått 2 dagar.  Japp exakt 2 dagar så undrar jag vad jag håller på med. Hur ända in i blekaste Småland kunde jag få för mig att jag, 2017 skulle lära mig att gilla gröt. Och gröt utan socker.

När vi, Jimmy och jag, kom hem efter träningen med Fanny hade vi nog båda den där känslan av att klarar vi detta klarar vi allt. Hela kroppen njöt av att ha blivit böjd bakåt och framåt, hit och dit. Passet var Feel It, en slags pilates utformad av en som gillar när hennes grupp grinar illa. Så sagt och gjort vi lagade till oss varsin underbart god smoothie. Sedan kläcker frun i huset ur sig; Ska vi äta gröt till lunch. Jimmy som älskar gröt hoppade på den idén på en gång. Frun i dettahus har nog ingen självbevarelsedrift överhuvudtaget.

När de vart lunch dags lagade Jimmy havregrynsgröt på mjölk. Underbart gott satt han och sa, han brukar laga på vatten. Men de här tog gröten till oanade höjder. Nu var det dags för mig att hugga in. Med gott mod lade jag upp gröten, lite smör på och så ÅCAs gammeldagsmjölk. Min systers äldsta barnbarn brukar säga "Inte Roligt Inte Kul". Och nu sa fru Andersson samma sak. Klister, kan det någonsin bli gott. Bara 362 dagar på mig att börja gilla detta. Imorgon gör jag ett nytt försök. Då med massor av kanel på. Ögonen på målet. Och jag lovar att ni ska få höra mer om denna grötresa.

Ha nu en bra dag. Dags för ett mellanmål snart.

Det är fett kul att lära sig saker man inte kunde innan

En sak som stör mig är att vi inte låter alla gå vidare efter grundskolan. Samhället bestämmer vilka som ska få fortsätta. Jag har inte hört en enda politiker uttala sig att ungdomarna inte ska få vidare utbilda sig och jag har väldigt svårt att tro att en pedagog tycker att det är bra. Men ändå utestänger vi en massa ungdomar från vidare utbildning.

Vi har inte pengar till att ge plats åt alla i skolan. STOPP.
De här ungdomarna försvinner inte. De kommer att kosta pengar i alla fall. Det spelar ingen roll om det är den utvecklingsstörda som inte anses bildningsbar eller den där unga som inte vill eller kan ta till sig teoretisk utbildning. Alla har de rätt till att lära sig mera.

Ju mer jag tänker på det så anser jag att vi måste göra något för att modernisera hela vårt utbildningstänk. Jag har lärt känna några som flyttat från Sverige hit för att kunna hemskola sina barn. Detta för att vi i Finland och på Åland har läroplikt. Inte skolplikt. Det är för att barnen och ungdomarna ska lära sig saker som de går i skolan eller har familjer som skolar dem hemma.

Jag tycker inte om ordet bildningsbar. För om ett barn får den stämpeln så är det kört. De ska barnet som en dag blir vuxen förvaras eller i bästa fall få finnas till i vårt samhälle. Om min fosterdotters läkare hade fått sista ordet skulle hon nu sitta någonstans utan att kunna kommunicera, gå och bo på egenhand. För enligt dem var hon utdömd. Någon satte upp hinder innan hon ens var 2 år. Men vet ni vad. Hon är bildningsbar. Hon är stark och en kämpe. Idag går hon obehindrat, hon läser och räknar. Hon pratar, lite väl mycket i bland, och sjunger. Hon bor på egen hand med bara lite hjälp. Hon har vänner. Hon lever ett rikt liv med aktivister som hon gillar.

Eller tänk om någon dömt ut killen som jag hade på dagis för att han inte kunde sitta still. Och slogs. Och pangade min bilruta. Tänk vad vi hade gått miste om massor då. Idag har han ett bra och viktigt jobb. Och han är samhällsengagerad. Jag skulle kunna räkna upp fler icke bildningsbara exempel.

Tyvärr finns det för många andra exempel. Och en ungdom som vi stänger ute från möjligheten att skaffa sig en bra grund i livet är en för mycket. 

Nej, vi måste se till att ta vara på alla våra medborgare. Vi måste tänka om. Ta tillvara på den där kraften som ett barn med överaktivitet har. Vi måste se individens möjligheter. Vi måste våga tro att alla har en plats i vårt samhälle. Vi måste tänka nytt.

2017 Lets go

Nu är året igång. Jag är taggad till tänderna på att börja skriva detta nya kapitlet i mitt liv. Jag vill fylla mitt liv med att leva. Så här kommer 2017 års bucketlist:

• Planera mitt träningsår. Japp tänker satsa på detta med att må bra.
• Tro på mig själv och mina idéer.
• Skaffa mig ett jobb där jag kan göra skillnad på något sätt.
• Äta bra och smakrikt.
• Lära mig att gilla gröt.
• Träffa familj och vänner.
• Blogga om livet, träning och politik.
• Läsa biografier och kanske någon deckare.
• På något sätt delta i loppet den 11 juni.
• Komma igång med att måla.
• Gå på Rock Off (håller tummarna att det blir artister som jag gillar)
• Innan året är slut ska jag köpa mig en dräkt.
• Fira Påsk, Midsommar och Jul.
• Renovera källarvåningen.
• Simma i havet.
• Äta något jag aldrig smakat på. Minst 12 gånger.
• Njuta av varje dag.
• Och självklart engagera mig i samhällsfrågor.

Det vill jag fylla mitt 2017 med. Och det har börjat på topp. Lite Fananamma övningar innan min nyårs promenad och en heldag med familjen. Underbara 2017 nu kör vi. Full Fart Framåt.