"Det är alltid lättare att försvara sina principer än att leva upp till dem"

Den österrikiska läkaren och psykiatrikern Alfred Adler sa: "Det är alltid lättare att försvara sina principer än att leva upp till dem". Och visst hade han rätt. Just nu känns det som om vi alla tycker rätt men handlar fel.

De flesta av oss tycker att man har rätt till sin åsikt. Men när någon tycker "fel" så är vi snabba att fördöma dem. Eller när vi diskuterar detta med att vi måste stödja det åländska näringslivet så beställer vi böckerna eller kläderna över internet för att det är billigare.

Just nu tänker jag väldigt mycket på vår kära ö. Jag tänker på hur vi ska kunna behålla vårt Åland. Det där Åland som jag älskar. Som jag lärde känna när jag var barn. Det där Åland som var öppet och tillgängligt. Där alla brydde sig om varandra trots att det skvallrades hej vilt. Men när det gällde så ställde man upp för varandra. Det där Åland där alla hade sin plats. Även farbrorn som kom knattrande på sin moped men tyckte alldeles för mycket om Koskenkorva. Eller kvinnan som struntade i att gå i skolan, men som åker runt och spelar dragspel överallt.

Åland där somrarna bestod i att springa i öppna hagar, och det mest otäcka som kunde hända var att trampa i en komocka.

Jag vill vara med och skapa förutsättningar för att mjölkkorna skall få gå ute och att kalvarna ska på skutta runt i hagarna. Jag vill att vi alla ska slå våra kloka huvuden ihop och komma på lösningar så att vi kan köpa mjölk, kött och grönsaker som inte behöver åka över halva jorden.

Mitt bidrag är att kämpa på och ta diskussionen om de höga priserna. Jag är beredd att betala mer för mitt kött. För min mjölk. För mina grönsaker. Ibland kommer säkert jag att få ett återfall av dumsnålhet. Men jag kommer kämpa för mina principer och för mitt Åland.

Imorgon blir det bättre.

Idag är en sådan där dag när allt känns tungt. Vädret är grått. När jag vaknade var jag trött. Trump kommer att sväras in som president i USA. Räkningar ska betalas. Sote reform och KST.                                                                                                                     Då gäller det att börja i någon ände. För jag vet ju att det mesta löser sig. Bara att hålla målbilden i minnet. Var är jag just nu och vart är jag på väg. Bara att sitta still i båten. Jag vet att imorgon kommer jag att orka ro igen. För jag kan, jag vill och jag ska.

Det är dagar som den här som jag borde hålla mig borta från FB och nyheter. För det är dagar som den här jag blir upprörd och frustrerad. Vad håller vi människor på med. Vi är elaka och missgynnsamma. Det är dagar som den här som jag behöver hopp om mänskligheten. Det är dagar som den här jag vill så mycket men känner att jag inte kommer någonstans.

Imorgon kommer allt att kännas bättre. Imorgon kommer jag att orka ta diskussionen om allas rätt i samhället. Imorgon kan jag skratta åt filmen om hjorten och lejonet. Med det är imorgon. Idag kommer jag tillåta mig att irritera mig över saker som jag tycker är fjantiga.

Nu ska jag leta fram något sorgligt på tv eller datorn. Nu ska jag bara dra täcket över huvudet och drömma mig bort till den där bryggan i sommarnatten. Doppa tårna i det ljumna vattnet. Njuta av världsfreden och bara vara.

Vi kan uträtta allt vi vill uträtta om vi ägnar oss åt det tillräckligt länge

I morse klev jag långt utanför min bekvämlighets zon. Jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle våga. Men det gjorde jag och är så stolt över mig själv. Och jag är så glad att jag tog modet till att skicka det där första meddelandet till Fanny.                                                                                                                                         Det jag gjorde var att göra några övningar inför en kamera. Och tillät min underbara tränare att lägga ut det på Instagram och FB. Hennes mål var att visa att alla kan om man bara satsar.  Jag är ingen stjärna på hennes Feel It klasser. Men jag prövar och ger inte upp. Det är inte vackert och graciöst som när Fanny själv gör övningarna. Men det är med envishet som skulle göra en åsna avundsjuk som jag tar mig genom passen. Och jag märker skillnad från gång till gång. 

Någon gång kommer det att bli lika snyggt. Det är en lång väg kvar. Men jag är säker på att det kommer att gå. En dag kommer jag att stå på huvudet. En dag kommer jag att lyfta rumpan från golvet med händerna i golvet. En dag kommer jag att stå på en brygga en ljuv sommar morgon och bara njuta av att böja kroppen bak och fram, upp och ner. Det är min målbild. Vilken är din?

Från kaos till lugn

Att träna är bland det bästa jag vet. Det är den totala avkopplingen. Just då tänker jag på ingenting. Hjärnan är helt fokuserad på att få övningarna rätt och att komma igenom passet. Ingenting stör mig och jag får ro. Känslan jag har efter passet är att ingen och inget kan störa mig.

Innan jag började träna var min hjärna upptagen med att försöka lista ut vad alla andra ville ha av mig. Hur jag skulle göra för att vara till lags. Min hjärna gick aldrig tom och jag kunde inte koncentrera mig på en sak. Utan tänkte på allt möjligt på samma gång. Om ni skulle kunnat se in i den för ett år sedan skulle ni blivit mörkrädda. Det var kaos. Nu mera är det ordning och reda. Och vet ni vad, det avspeglar sig hemma också.

Inget, jag nästan inget, känns övermäktigt längre. Och jag känner lust för en massa saker.Det känns bra att vara jag. Det känns som jag har hittat det jag har sökt efter. Så är det. Jag mår bra.