Sitter här hemma. Tittar ut på solskenet och tänker på hur mycket som kan ändras på ett år. Mina små pojkar är här för att mamman och pappan är ute på påskskoj med min man som kör på dem. Syrran jobbar och fosterdottern har tydligt sagt att hon vill vara ifred en stund. Snoret rinner och förkylningen river i kroppen. Inga vänner hör av sig. För ett år sedan skulle tårarna ha bränt innanför ögonlocken. Jag skulle känt mig ensam och övergiven.
Men den känslan har försvunnit. Nu mera är jag säker på mig själv och på den stora kärlek som min familj bäddar in mig i. Så nu njuter jag av lugnet, pojkarna och att ha fosterdottern hemma.
Glad Påsk på er alla.
