STANNA
Jag har svårt att få ner orden till det jag vill förmedla idag.Jag hinner inte ens sätta mig ner för en lugn stund. Det är det ena och det andra. Men jag vet att livet springer ifrån oss. Vi har så bråttom med allt.
Jag har, liksom många andra, förfasat mig över att affärerna tar fram julsakerna redan i oktober. På radion säger någon att man inte kan säga nej till att ställa upp adventsstaken om barnen vill ha den nu. För mig räcker det nu.
Nu är det dags att sansa oss. Vi får allt vi vill på en gång. Vi behöver inte vänta. Alla våra önskningar skall tillfredsställas nu.
Vad har hänt med att längta efter något. Känslan när man har sparat en tid och sedan får köpa det.
Jag minns känslan när jag jobbade min första sommar. Jag sparade min lön. Och när sommaren var över gick jag till butiken i korsningen Ålandsvägen och Nygatan. Där hängde den. Den svarta jeansjackan jag suktat efter hela sommaren. Nu kunde jag köpa den.
Jag minns känslan när jag vaknade på lilla jul. Mamma hade börjat städa och plocka fram ljusstakarna. Det doftade gott. På kvällen knackade det på dörren och på mattan låg ett litet paket. I paketet låg ofta en adventskalender eller en målarbok med kritor.
Idag lyckas vi med att råna våra barn på känslan av förväntan. Pirr i magen.
När vi i söndags öppnade julgatan kände jag bara tomhet. I fönstren på ämbetshuset lyste advents ljusstakarna. Jag som älskar julen. Jag som älskar traditioner insåg där och då att jag inte vill vara med längre.
Vi har så bråttom att vi glömmer bort känslan av att längta. Hos mig ska traditionen leva vidare. Här tänds inga advents ljus innan lilla jul. Punkt slut.
