Rör dig barn rör det oss.

Jag funderar mycket på hur vi ska få barn och unga att röra på sig och att gilla det. För är det något vi vet är att rörelse behövs både för livet och inlärning. 

När jag tänker tillbaka på min skoltid och gymnastiken så är det med mixade känslor. Det var det enda ämnet jag aldrig var bäst på något. Jag hade ingen chans att få högsta betyg. Jag hade inte ens en chans att hänga med.  Jag hade några bra lärare men också några riktigt usla. Det betydde att jag tappade sugen för gymnastiken.

Så hur ska vi nu lösa vårt dilemma med barn som rör sig mindre och mindre. En tanke som jag har är att vi måste göra det lustfyllt och tryggt  att röra sig. 

Vi måste låta de som bara är bra i just gymnastik få glänsa samtidigt som de där som är osäkra och rädda skall lockas till att röra på sig. För mig var piptesterna och tävlingarna värst. Kan det vara så att de där som är som mig istället får gå och simma, dansa eller helt enkelt gå en promenad? 

Att jag hittade motionen kan jag tacka läkaren Ragnar Stolt och Fanny Lindström. Båda av de tog mig på alvar och såg mina styrkor. Jag ska vara mitt bästa jag och det räcker. Det är just den känslan vi ska förmedla till barnen och ungdomarna. Att de duger precis som de är och att de känner sig trygga. 

Vi måste liksom för matte eller svenska möta barnet precis där de är. Det spelar ingen roll vad de gillar att göra när de rör sig, bara de gör det. Så se barnet och gör det inte för lätt att komma undan. För i slut änden kommer de inte tacka oss utan tvärt om. In med cirkelträning, gym, dans, simning, bergsklättring och allt annat vi kan komma på.  

Att jag idag står där på golvet och gör alla rörelser och går tillbaka även när jag inte kan något är en bedrift. Att jag står där tillsammans med människor som är så mycket mer vältränade än mig är för mig själv som en dröm. Små framsteg är också framsteg. 

Resa mot världens bästa vardag

Jag och Johanna Jönsson under svenska

Centerns valkampanj östen 2018

Att våga vara trogen sig själv är något jag lärt mig under mina snart 18 år som aktiv kommunpolitiker och att ha förebilder som finns där när man tvivlar på sig själv. Det är min väg framåt. 

På senaste kommunstyrelse möte här i Geta kom frågan upp vad jag står för. Jag vart så förvånad över den frågan. Jag var på det klara med att människor visst det. Att jag är tydlig i mitt sätt att kommunicera. Så den frågan har ställt allt på ända. Så ett tag fram nu kommer jag att kasta mig ut i att vara modig och sann mot mig själv och det jag tror på. Jag kommer att i flera inlägg visa var jag står i frågor som är närmast mitt hjärta. 

På bilden är jag tillsammans med Johanna Jönsson, invald riksdagsledamot i Sveriges riksdag.  Hon är en stor inspiration när det gäller att vara modig och stå för det jag säger. Vill ni veta mer om henne hittar ni mera här: https://www.centerpartiet.se/personer/riksdagsledamoter/johanna-jonsson. 

Jag kommer att ta upp frågor som har med funktionsvariationer, svenska språket, äldre frågor och annan social verksamhet att göra. Jag brinner även för att hela Åland skall leva och att företagare får förutsättningar för att bedriva sin verksamhet på bästa sätt. Sedan kommer jag säkert att halka in på kommunstrukturen. Det känns nästan omöjligt för mig som under tre års tid aktivt deltagit i detta arbete att inte ha en åsikt eller tanke med denna fråga.

Det är 371 dagar till valet och när ni lägger er röst på mig ska ni veta vad det är ni får. Så häng med på min resa mot valdagen och en period i lagtinget där jag får vara en del av processen att skapa världens bästa vardag.

Men nu ska jag ta helg och bara umgås med de som står mig närmast.

Tankar om skärgården

Jag är den förste som erkänner att jag inte har en klar åsikt om skärgårds trafiken. Inte för att jag inte är intresserad men för att jag inte riktigt förstå vidden av vikten av den för skärgårdsborna.

Det jag vet är att jag vill att det ska gå att leva i skärgården. Igår gjorde jag ett kort stopp på Simskäla och på Stormskärs Värdshus. Resan dit var hur vacker som helst trots en regn tyngd himmel. Att stå på däck på färjorna över, man måste åka två, gav en känsla av ro. Ju längre ut jag kom desto mer lugn kände jag mig.Är det inte det vi alla jagar efter. Lugn och ro i skälen.

Den livskvalitet som finns därute, ungefär 1 timmes resväg från Mariehamn är obetalbar. Jag tror att den inte tar så länge innan det kommer att bli fler människor i skärgården. Möjligheterna till att arbeta på distans bara ökar. Det är bara vi som skall skapa tillfällen. Att istället för att flytta in allting till centralorten ska vi istället flytta ut arbetstillfällen.

Det här med att det skulle vara mer hållbart att centralisera boendet till vissa centralorter tror inte jag, tillskillnad från andra, att skapar ett hållbart samhälle. För jag kan inte tro att det blir bättre för miljön att alla ska bo uppe i varandra. Eller jag kanske ska skriva att det är inte hållbart. För vart är det vi vill?

Nä ett slag för skärgården och alla dess möjligheter. Nu är det dags att tillsammans med skärgårdsborna titta på hur trafiken bäst skulle skötas. För det är de som sitter på kunskapen. Tillsammans hittar vi en lösning som är hållbar för dem, för skattebetalarna och för framtiden.

Och ja, jag tror det finns lite skärgårdsblod som flyter runt Camillas ådror.

Tid är bara en illusion

Här sitter jag i köket och funderar på livet. Och till största del mitt eget. Det liksom bara rullar på av sig själv. Det finns så mycket jag vill och det finns allt för få timmar på dygnet. Så därför växer klädhögen på bordet i vardagsrummet men vad gör det. Jag får ju vara med om så mycket och kläderna springer inte iväg. Ice gillar dessutom högen. Den är jätte mysig att ligga i, och man får vara ifred.


Istället för att vika tvätt så har den sista veckan gått i inspirationens tecken, både politiskt och arbetsmässigt. Jag har fått nya förebilder i Underbara Clara, Anna-Karin Nyberg och Jerry Engström efter helgens föreläsningar.

Jag tänker ibland att jag ska hoppa av allt. Bara strunta i allt annat än att vika tvätt och hålla ordning på mitt hem. Bli en sådan där gullig tant som alla gillar. Men det är inte jag. Igår så sade jag allt detta till mannen min. Han skrattade bara och sa att det kommer och fungera i ungefär 20 sekunder och sedan är jag uttråkad. Och han har nog rätt. Jag är allt för nyfiken på allt som livet har att servera. Det är liksom jag. Nyfiken och alltid beredd att tacka jag till nya tankar, idéer och möjligheter.

Så jag har kommit fram till att tid är bara en illusion. Jag har tid för allt bara inte samtidigt. Planera och prioritera är vägen fram. Så dags att packa jobbväskan och fara iväg på dagens äventyr.

Jag är ingen liten lort.

Efter en helg med många skratt och nya erfarenheter landar jag här hemma i Geta.  Jag har hunnit träffa gamla vänner och nya. Jag har skrattat och gråtit. Sorg och glädje har vandrat hand i hand. Det ena kan inte finnas utan det andra. Det är en del av livet. Men detta hat och misstro som finns hör inte hit. Hat och misstro skall bekämpas.

När jag gick i Pridetåget i Norrtälje så fanns det där. Nordisk Motstånds Rörelse var där med sitt hat och högst troligt sin rädsla. Det kastade rökbomber och försökte förstöra. Men de lyckades inte. För vi var fler som var öppna och modiga. För mig var det en helt ny upplevelse. Jag var som ett barn som upplevde något för första gången. Där fanns männen som gillade att klä sig som kvinnor. Jag upptäckte att jag inte alls var så där fördomsfri som jag vill vara. Jag fastnade med blicken och kunde inte slita bort den. Inte för att jag tyckte det var fel utan för att jag inte är van att se dessa personer. Jag vill vara som de där männen. De struntade fullständigt vad jag tyckte. De var modiga. Jag vill vara modig.

Min resa fortsatte och jag åkte på en dygns kryssning. Och där upptäckte jag min nästa fördom. Alla dessa killar som inte pratar svenska utan brytning och som är så där bruna som vi försöker bli under sommaren. Jag drog mig lite undan när jag mötte dem. Lite rädd vart jag. Varför vet jag inte men jag gjorde det. Inte för att de var farlig utan bara ändå. Killarna var med sina mammor, systrar och döttrar. De skrattade och busade precis som mitt sällskap. Återigen var det något okänt som skrämde. Andras åsikter som slagit rot inuti mig.

Det krävs mycket arbete för att vi skall få ett fördomsfritt samhälle. Vi kanske aldrig kommer dit. För rädslan för det okända kommer alltid finnas. Men om vi är fler som är modiga och vågar fråga så kommer vi i alla fall en bit på vägen. Jag vill inte vara fördomsfull, men det finns där. Mitt sätt är att erkänna det för mig själv och lära känna det som är okänt och nytt. Att inte acceptera någon annans sanning. Jag är jag och det kommer jag fortsätta vara. En person som inte tycker att fördomar är ok men som har en del själv. Men jag kommer aldrig att sluta bekämpa dem. Vare sig din eller mina.

Jag tänker vara modig för annars är man, som Astrid Lindgren skrev i Bröderna Lejonhjärta, 'Annars är man ingen människa utan bara en liten lort',

Fira födelsedag i förtid

Att fylla år har aldrig varit det jag gillat mest. Visst är det roligt med kalas men eftersom jag alltid delat min födelsedag med mormor och med vårfågeljakten så har min födelsedag varit tudelad. Men nu ser jag fram emot den med glädje. För det först får jag fira att jag fått leva ytterligare ett år. För det andra så har jag redan blivit firad men en underbar dag.

Igår var det meningen att jag skulle stå utanför Mattssons med min centerkamrater. Men klockan 8.00 stod Ivar och Charlie på trappan. Sedan kom resten av Saethers och Lindholms, med sig hade de frukost. Vilken överraskning. Sedan for vi iväg efter Millie och sedan till Mariebad för två timmars bad och efter det vart det lunch och golf på Äventyrsgolfen. Vilken superdag. God mat, vitsippor, sol och kärlek. Mer kan man inte önska sig. Efter att vi lämnat av Millie, som skulle på bio, så for vi hem för att njuta av solen. Det  var en av de bästa presenter jag någonsin kunnat önska mig. Så nu kan jag bara luta mig tillbaka och vänta på min födelsedag. Den ska jag i år fira med glädje och alltid komma ihåg att jag har en underbar familj. :)

Så här tycker jag.

Nu händer det äntligen det som jag har efterlyst under två år. Diskussionen om kommunsammanslagning mellan tre kommuner har kommit igång. Visst är det i elfte timmen som medborgarintiativ om en folkomröstning har kommit. Men de har kommit och det måste respekteras.

Min åsikt är fortfarande att vi inte skulle behöva rösta i denna fråga, men fler tycker annorlunda och det vill jag respektera. Om nu fullmäktige kommer att gå in för en omröstning kommer jag att rösta ja till en sammgång.  Orsakerna är många. Ekonomiskt kommer det bara att bli tyngre och tyngre för kommunerna. Världen blir mindre och mindre.Yngre människor flyttar mer på sig idag och mitt Åland kommer att utvecklas och bli annorlunda. Om det blir till det bättre eller sämre vet vi inte förrän om 20-30 år.

Hur jag skulle vilja att samgåendet gick till om jag fick bestämma precis som jag vill. Det kan jag berätta nu. Jag skulle vilja att Finström och Geta gick ihop 2020. Att vi innan dess har rott i hamn KST reformen. Att alla är med där med en solidarisk betalning. Jag önskar att landskapet kommer med klara besked och att man gör upp brett om landskapsandelarna. Jag struntar i vem eller vilka som sitter i lagtinget och i regeringen. Kom överens! Och ge oss i kommunerna lugn och ro. Det är vi värda. Jag önskar att alla släpper sina egon och börjar kompromissa och hitta vägar fram istället för att sätta dit varandra.

Så nu vet ni alla var jag står. Jag kanske har rätt eller så har jag fel. Men jag vet att jag har en stor insyn i de utmaningar som vi står framför.

Trevlig helg till er alla.

68 893 skäl att lyfta på hatten för Steel Fm och Rädda Barnen på Åland.

Bilden är hederligt stulen från Fredrik Karlströms FB sida :) 

Det finns människor som jag beundrar av olika anledningar. Fredrik och Eva Karlström är två av de personerna. Med en energi som man får leta efter tar de sig an projekt efter projekt. Skillnaden på dem och på mig är inte idéerna utan det att de genomför det som de vill. Men Duracell kaninens energi forsar dem fram. Många blir irriterade på dem. Och jag vet varför. De vågar vara stolta över resultatet. Denna gång hoppas jag att  de där personerna som kastar avundsjuka kommentarer på sociala medier, eller nä till Bagel Bee går jag int och fikar, biter ihop och ger dem kred för Steel Fm hjälpen. Tänk er att vi på Åland samlade över 68 000 €. Fattar ni vad mycket pengar det är. Tänk vad mycket gott de pengarna kommer att ge.

Istället för att vi ska titta snett på de där personerna som lyckas skall vi klappa i händerna, ge de en uppmuntrande kommentar och vara glada att de ordnar arbetsplatser till oss här på Åland. Det finns fler. Dennis Jansson och Anders Wiklöf är två andra. Optinova som företag. Ja listan kan göras lång. Inte behöver vi tycka lika, vi behöver inte ens gilla dem men vi måste våga ge beröm till dem som vågar satsa. För en sak vet jag. Det kräver engagemang, ork, tid,mod och uthållighet.

Härmed står på min Bucketlist att jobba mer ideellt. Matbanken kanske behöver frivillig arbetare. För som jag förstår det besöker 80-100 familjer varje vecka dem.

Tack Steel Fm gänget och alla som hjälpte till Ni rockar. Hoppas ni orkar köra nästa i år igen. Hämta andan och ladda om.