När jag gick i Pridetåget i Norrtälje så fanns det där. Nordisk Motstånds Rörelse var där med sitt hat och högst troligt sin rädsla. Det kastade rökbomber och försökte förstöra. Men de lyckades inte. För vi var fler som var öppna och modiga. För mig var det en helt ny upplevelse. Jag var som ett barn som upplevde något för första gången. Där fanns männen som gillade att klä sig som kvinnor. Jag upptäckte att jag inte alls var så där fördomsfri som jag vill vara. Jag fastnade med blicken och kunde inte slita bort den. Inte för att jag tyckte det var fel utan för att jag inte är van att se dessa personer. Jag vill vara som de där männen. De struntade fullständigt vad jag tyckte. De var modiga. Jag vill vara modig.
Min resa fortsatte och jag åkte på en dygns kryssning. Och där upptäckte jag min nästa fördom. Alla dessa killar som inte pratar svenska utan brytning och som är så där bruna som vi försöker bli under sommaren. Jag drog mig lite undan när jag mötte dem. Lite rädd vart jag. Varför vet jag inte men jag gjorde det. Inte för att de var farlig utan bara ändå. Killarna var med sina mammor, systrar och döttrar. De skrattade och busade precis som mitt sällskap. Återigen var det något okänt som skrämde. Andras åsikter som slagit rot inuti mig.
Det krävs mycket arbete för att vi skall få ett fördomsfritt samhälle. Vi kanske aldrig kommer dit. För rädslan för det okända kommer alltid finnas. Men om vi är fler som är modiga och vågar fråga så kommer vi i alla fall en bit på vägen. Jag vill inte vara fördomsfull, men det finns där. Mitt sätt är att erkänna det för mig själv och lära känna det som är okänt och nytt. Att inte acceptera någon annans sanning. Jag är jag och det kommer jag fortsätta vara. En person som inte tycker att fördomar är ok men som har en del själv. Men jag kommer aldrig att sluta bekämpa dem. Vare sig din eller mina.
Jag tänker vara modig för annars är man, som Astrid Lindgren skrev i Bröderna Lejonhjärta, 'Annars är man ingen människa utan bara en liten lort',
