Jag funderar mycket på hur vi ska få barn och unga att röra på sig och att gilla det. För är det något vi vet är att rörelse behövs både för livet och inlärning.
När jag tänker tillbaka på min skoltid och gymnastiken så är det med mixade känslor. Det var det enda ämnet jag aldrig var bäst på något. Jag hade ingen chans att få högsta betyg. Jag hade inte ens en chans att hänga med. Jag hade några bra lärare men också några riktigt usla. Det betydde att jag tappade sugen för gymnastiken.
Så hur ska vi nu lösa vårt dilemma med barn som rör sig mindre och mindre. En tanke som jag har är att vi måste göra det lustfyllt och tryggt att röra sig.
Vi måste låta de som bara är bra i just gymnastik få glänsa samtidigt som de där som är osäkra och rädda skall lockas till att röra på sig. För mig var piptesterna och tävlingarna värst. Kan det vara så att de där som är som mig istället får gå och simma, dansa eller helt enkelt gå en promenad?
Att jag hittade motionen kan jag tacka läkaren Ragnar Stolt och Fanny Lindström. Båda av de tog mig på alvar och såg mina styrkor. Jag ska vara mitt bästa jag och det räcker. Det är just den känslan vi ska förmedla till barnen och ungdomarna. Att de duger precis som de är och att de känner sig trygga.
Vi måste liksom för matte eller svenska möta barnet precis där de är. Det spelar ingen roll vad de gillar att göra när de rör sig, bara de gör det. Så se barnet och gör det inte för lätt att komma undan. För i slut änden kommer de inte tacka oss utan tvärt om. In med cirkelträning, gym, dans, simning, bergsklättring och allt annat vi kan komma på.
Att jag idag står där på golvet och gör alla rörelser och går tillbaka även när jag inte kan något är en bedrift. Att jag står där tillsammans med människor som är så mycket mer vältränade än mig är för mig själv som en dröm. Små framsteg är också framsteg.
