De tre vise vännerna

Det gäller att njuta av de små sakerna i livet. Idag är en bra dag. Att vakna innan klockan ringer brukar visa på att dagen kommer att bli bra. Då finns tiden att bara vara innan det är dags att fara på jobb. Min tanke är att jag skall promenera innan jag far iväg. Men än är det för svart på mornarna så istället gör jag det när jag kommer hem. Så nu har jag tid att äta frukosten i lugn och ro medan jag läser tidningen. Lill kissen kräver lite uppmärksamhet så henne klappar jag en stund.

Mina kattor. Vännerna som bara kräver lite mat och kärlek av mig. Annars är det en kravlös relation. Ett sällskap av några som inte har någon agenda mer än att leva och må bra. Vi har tre. 

Gammel Ice som går sin egen väg och inte tar någon skit. Han som vi trodde att hade levt färdig men som visade oss att ett tag till vill han vara med. Han som vill vara ensam tillsammans med mig när vi ska mysa och när Lill skiten kommer så hoppar han demonstrativt ner från sängen eller fåtöljen där vi sitter.

Bosse, den snällaste katt jag någonsin träffat. Han som kommer när han märker att jag inte har en bra dag. Han som varje kväll lägger sig en stund hos mig innan jag somnar och som sedan sakta flyttar från min famn ner till fotändan på sängen. Och när det är dags att vakna kommer tillbaka för lite morgon mys.

Peach, den nya lilla krabaten som överlevde trots alla odds. Hon är inte helt normal, men vem är det. Hon som älskar Jimmy och bara kommer till mig när han är ute. Och är så tålmodig med Ivar och Charlie.

Mina kattor är en källa till så mycket kärlek och harmoni. Med dem i mitt liv blir det naturliga tillfällen att stanna upp och bara klappa en katt. En stund att njuta av.

Jag och 2019

Sitter här i köket och njuter av lugnet och ensamheten. Jag funderar över året som gick. Hur kommer jag minnas det om 10 år. Kommer det vara året när jag förlorade valet eller kommer det att vara året när jag vann mig själv. Jag tror och hoppas på det sista.

2019 var för mig ett turbulent år. Ett år när jag var tvungen att ta beslut som skall leda mig framåt i livet. Ett år då jag kände mig djupt misslyckad men även känslan av att börja hitta mig själv. För i jakten på att må bra så tappade jag bort mig. Jag ville så gärna vara det lyckade exemplet. Hon som alla tittade på och tänkte; Jäklar vad bra hon är. Inte nog med att hon lyckades med att gå ner i vikt och träna alla dagar, hon är social och ställer alltid upp. Hur lyckas hon med det.

Men det gjorde jag inte. Redan för flera år sedan lyckades jag med konstycket att bli utbränd, fast det förstod jag inte själv. Och som de flesta med det tillståndet så såg jag inte mina behov av återhämtning och reflektion. Flera personer tryckte på knappen, jag skall nog visa dem. När jag blev kommunstyrelseordförande var det människor som uttryckte en farhåga att jag inte skulle gå på möten och ställa upp för kommunen. Sagt och gjort så tog jag den utmaningen in absurdum. Jag gick på alla möten. Alla kommunstrukturs utredningar. Jag tog på mig alla uppdrag som ingen annan vill ta. Jag kan säga att i 4 års tid så har jag valt politiken föra allt annat varje dag. Det samma gällde med träningen. Kicken jag fick när andra gav mig beröm var underbar. Men jag missade att lyssna på dem som älskar mig mest. De såg och de sade till mig flera gånger. Men jag ignorerade dem. Tills det inte gick längre.

Den glada Camilla som är jag fanns inte kvar. Utan jag var bara ledsen och trött. En vanlig dag för mig i slutet av 2018 följde ett visst mönster. Vakna, fara på träning, äta frukost, gråta en skvätt i min ensamhet, uppdatera sociala medier med något peppigt, jobba, åka iväg på något möte, gråta en skvätt i bilen dit, äta på stående fot, möte, åka hem, sitta i bilen och gråta en skvätt innan jag gick in och lådsades som allt var bra. Till slut gick det inte. Allt brakade. Kroppen skrek att nu slutar du. Jag hade onte i halsen, dåliga blodvärden, orken var slut. 

Det var på gränsen till att jag inte orkade arbeta längre. Då tog jag kontakt med företagshälsovården. Och där fick jag hjälp. En utredning startade och efter 6 månader fick jag äntligen ett svar från FPA att jag får träffa en terapeut. Och nu kan ni stoppa er tanke på att varför vart hon inte sjukskriven. Det är för att hela tiden har mitt arbete varit en källa av energi. Vissa dagar mer och vissa mindre. Men alltid, även de absolut svartaste dagar har det varit skönt att gå på jobb. 

Under 2019 har jag jobbat hårt med att bli snäll och omtänksam mot mig själv. Att inte komma in i lagtinget gjorde mig så ledsen. Jag tyckte att jag var en stor nolla som inte klarar av någonting. Nu så här 3 månader efter valet så inser jag att det som hände var bra. 

Jag sitter här i mitt kök och tänker på vilken resa jag gjort fram till nu. Jag är långt ifrån frisk. Men nu vet jag att efter en dålig dag så kommer energin tillbaka. Good enough är det jag strävar efter. Jag har lång väg kvar innan jag är klar med vem jag är och hur jag vill vara. Men på vägen dit skall jag njuta. Jag är så tacksam för det stöd jag får från min terapeut, mina kollegor på jobbet och chefen som hörde mig. Jag är tacksam för min familj som älskar mig precis som jag är. Jag är tacksam för mitt livs kärlek och min bästa vän Jimmy som hela tiden står ut med mig och som alltid står bredvid mig. Men mest av jag är jag tacksam för att jag har förmågan att inte ge upp på mig själv.

Från och med nu kommer min blogg uppdateras när jag har lust. Mycket kommer att handla om min resa. Den kommer att vara precis vad jag behöver just den dagen. Så ni kommer att kunna få läsa om sorg glädje, ilska, politik och om allt som hör livet till.