Gemenskap och att lyckas.

Det är ingen hemlighet att jag har haft en dipp i mitt humör en längre tid. Dippens tid är förbi. Jag har kommit upp ur hålet och ser solen igen. Helt klart är att nu orkar jag kämpa för det som jag brinner för. Jag har initiativkraft och framåt anda. Jag märker det själv i mitt mående, privatliv, i mina företag och i politiken.

Den där känslan att man hör till en gemenskap är underbar. Att man är en i gänget. Att just jag betyder något. Det spelar ingen roll om det är på ett pass med Fanny, ett möte med kommunstyrelsen eller med en diskussion i centergänget. Känslan att tillhöra något är skön. Den ger mig energi att kämpa för det jag brinner för. Om någon för 6 månader sa att jag skulle börja ha åsikter om skolgymnastiken skulle jag nog ha blivit arg. Men idag, nu när jag inser hur roligt och skönt det är med motion börjar lågan brinna för just det.

Min erfarenhet från skolgymnastiken är både bra och dålig. Allt beroende på vilken lärare jag hade just då. Jag hade en bra gymnastiklärare under alla mina 15 år i grund och gymnasieskolan. Hon var grym.

Jag skulle vilja att skolgymnastiken skulle bygga på glädje och delaktighet istället för prestation. Att varje barn/ungdom skulle vara med på just dennes egna premisser. Alla kan inte springa ett 60 meters lopp snabbt, andra kan inte dansa. Men alla kan röra på sig. Läroplanen borde vara inriktad på att man ska röra sig. Om det en dag är bara att gå en promenad är det OK. Om jag skulle ha haft en lärare som inte mätte mig med andra utan bara med mig själv tror jag inte att jag skulle behöva kämpa med min vikt idag. För jag var duktig på att simma, dansa och vissa bollsporter. Men när det kom till löpning, orientering och höjdhopp sög jag. Jag tror att om mina grundskolelärare de dagarna hade skickat ut mig på en promenad istället eller låtit mig vara i skolans gym hade jag nog redan då insett vad skönt det är att röra på mig. Men Milla med sina höga prestationskrav kunde aldrig mäta sig mot de duktiga löparna i klassen. Och då gav hon upp. Nej vi måste se till att vi låter våra barn lyckas.

Det får jag nu göra. På Fannys pass. I centern. Jag får känna att jag kan lyckas, att jag duger och att jag är helt OK som jag är. Det önskar jag att alla ska få känna. Så för mig behöver skolgymnastiken skapa en plattform där barnen får känna att de är med i gemenskap där de får vara just den person som de är och att de får känna att de kan lyckas.