Hållbar livsmedelstrategi

Idag deltog jag i ett seminarium om Ålands hållbara livmedelstrategi. Mina förväntningar var låga när jag klockan 12.30 steg in på Ålands hotell och restaurang skola. Att jag åkte berodde på två saker. Den första är att detta är jätteviktigt för oss alla på Åland, men särskild för våra primärproducenter. Den andra anledningen var att Patricia Wiklund skulle hålla i en del av eftermiddagen. Hon är en helt underbar utredare och föreläsare som inspirerar mig i massor.

Hela aulan var full med människor från livsmedelskluster, näringslivet och politiker från Åland. Camilla Gunell hälsade välkomna. Sedan tog Patricia till orda, och sedan var jag fast. Hela strategin verkar vara väl genomtänkt. Den var inspirerande och gav lite hopp om framtiden. Så när klockan slog 16.00 och dagen var till ända var jag taggad att starta jobbet. Nu jäklar ska vi köra tänkte jag.

Så glad i hågen gick jag in på min mataffär och tänkte en Åländsk biff skulle sitta bra ikväll. Så jag gick till charken. Men där lyste det Åländska köttet med sin frånvaro. Jag frågade och fick till svar; Nej det Åländska köttet är så dåligt så det köper vi inte in. Mitt humör sjönk till botten. Jag har hittills aldrig fått dåligt kött från vårt slakteri. Är man inte nöd med köttet talar man med producenten och löser problemet. Så här kan vi inte hålla på. Vi måste jobba tillsammans. Så nu vet jag i alla fall var jag ska start. Handeln, förädlarna och producenterna måste börja jobba framåt tillsammans.k

Men dagens känsla är i alla fall att detta vill jag vara delaktig i. Tänk vilka möjligheter vi har här på Åland. Nu måste vi bara renodla och jobba framåt. Tillsammans. Så Tack Patricia och Ålands producent förening för allt arbete ni lagt ner.

Jag känner en oro. Hur ska det gå? Med allt?

Vi rusar fram, vi delar våra åsikter i sociala medier. Vi tycker och tänker. Även jag är med i den nya tidens snabba åsiktsmaskin. Men ibland stannar jag upp. Lyfter mina fingrar från tangenterna och tänker efter. Så där som jag gör när jag talar med en människa öga mot öga. Jag tänker efter om min åsikt just den där sekunden är värd att kämpa för. Ibland är den det, men oftast raderar jag det jag tänkt skriva.

Jag tror att vårt PK samhälle bygger på att vi inte längre träffas och har ett riktigt bra samtal där vi vädrar våra tankar. För det är just det vi behöver. Vädra våra tankar och få vända och vrida på dem. När vi sitter tillsammans över en kopp kaffe eller vid ett möte ger vi varandra utrymme för att förädla tankarna till en åsikt. Ibland märker jag med mig själv att jag skriver ner något som jag tycker. Sedan får jag några svar och tänker efter. Kanske jag ändra det jag just tyckte för att processen i min tankevärld inte var klar. Ibland blir den där tanken bekräftad.  Ibland upplever jag mig själv som en som inte håller fast vid mina åsikter. Och stundom har det irriterat mig. Men nu mera har jag insett att just det är det bästa med mig. Att jag genom samtal kan göra just det.

Oron som jag känner är att genom sociala media blir det åsikter och inte tankar som blir  befästa. Att det som står där är det som gäller. Men så kommer vi inte framåt.

Jag känner även en rädsla över att vi inte kan ha en diskussion där vi respekterar den andra personen. Vi har svårt att skilja på sak och person. Hur ska vi komma framåt i vårt samhälle när vi hela tiden tänker på vi och dem. Nej vi måste börja tänka på oss. Vi tillsammans kan skapa en bättre värld. Och det kan vi göra genom att träffas. Att samtala. Att umgås.

Det var mina tankar i natten.

Nu känns det som det rulla på igen. Ett tag efter det att vi slutat med Krogen kändes det som om jag skulle ramla tillbaka in i mina gamla vanor. Men jag klarade den svackan. Och det gjorde jag för att jag under hösten tränat. Och inte bara kroppen, utan även mitt sätt att tänka och agera. Jag tillåter inte mig att falla ner i groparna på vägen. Utan när jag misslyckas med det jag tänkt förlåter jag mig själv och kämpa lite mer nästa dag. För det är så att när vi slutar försöka och tänker att detta går inte. Och när vi bara struntar i allt. Det är då det inte går. Så det gäller att som min syster alltid säger. Deppa ihop en dag och komma igen nästa. Till slut kommer jag att lyckas. Det är jag säker på. Hur lång tid det tar spelar ingen roll. För jag kommer en dag säga till er att nu har jag gjort det.

Tänk bara var jag är idag jämfört med 8 januari 2016. Då orkade jag knappt gå genom Maxinge utan att vila. Jag kunde inte göra en burpiee (vill ni veta vad det är får ni gooogla eller komma med på en träning). Jag kunde inte stå i plankan. Idag orkar jag gå utan vilopauser en hel dag på Maxinge (till mannens förtret), jag gör burpiees. Jag klarar att stå i plankan.

Nu finns det massor mer som jag vill klara av. Och massor med saker som jag vill göra. Känslan som jag har nu är att allt kommer att bli bra. Förr eller senare kommer jag att nå mina mål.