Livet har sina ljusa stunder även för en utbränd själ.

Ibland missar jag hur många jag når med min blogg. Det är lite skrämmande samtidigt som jag tycker att det är jätte roligt. Efter mitt förra inlägg inser jag att det finns ett stort ansvar när man som jag delar med sig av sig svåra saker. För inget är svart eller vitt. Och det finns så många fler goda människor än likgiltiga eller elaka.

Min syster brukar säga att allt kommer i tre. Så gjorde det även för mig denna vecka.

En av mina chefer hörde mitt rop på hjälp. Och han lyckades som vanligt hjälpa mig att trassla ut mina tankeknutar. Att med ett öppet sätt låta mig göra det på mitt sätt men finnas som bollplank. När jag gick ut därifrån var allt lite lättare. Jag tog tag i saker som jag tycker är jobbiga då det innebär att jag kanske måste såra någon. 

Den andra var när jag något nedstämd kom ut från ett möte där det jag redan visste hade fått sin bekräftelse. Just då när jag behövde det mest hör jag någon ropa mitt namn. Det var Wille som bara ville säga hej och fråga hur det var. När jag svarade att det är inte bra så fick jag en kram. En fråga om det var något han kunde hjälpa mig med. Då orden, där och då, var precis vad jag behövde. Tack bästa Wille Valve (som förresten har ett av dem coolaste namn jag vet) för att du såg mig och tack för kramen. Det var som bomull kring mitt trötta hjärta.

Till sist mina tre killar från jobbet som hade köpt med sig en blomma när jag hade över hela skocken på middag och barhäng. De hade till och med lyckats köpa min favorit blomma ever. Hortensia. 

De tre sakerna gjorde att jag fick hjälp att lyckades bryta spiralen denna gång. Och att jag i morse bara kunde njuta av träningen, en sanning med modifikation för arm pressar suger, med Emilie. Prat och träning. Att hon sedan är en klok kvinna trots att hon är blond gjorde morgonen ännu bättre, Hon påminde mig återigen om att jag har för bråttom att tro att jag är frisk. Att jag måste inse att det kommer att ta länge innan jag är frisk.

Men idag är en bra dag. Och idag ser jag ljuset, värmen och glädjen. Dags för familjemys, Millie är hemma vilket är bland det bästa jag vet. Sedan mello ikväll med delar av den tokiga, kärleksfulla och underbara familj som jag kallar för min.

Ensam men ändå inte

Nu sitter jag lite på sidan av. Jag ser på det från utsidan och längtar in lite. Reflekterar över det som varit och det som är. Jag är stolt över det jag har gjort. Att följa hjärtat och respekterat mina meningsmotståndare. Istället för att klanka ner på allt de gjort eller tyckt har jag lyssnat och processat deras åsikter. Ibland har jag till och med ändrat åsikt.

Visst har ett förlupet ord kommit ur mig, visst har jag varit irriterad och arg. Men aldrig till den grad att jag förlorat min heder och min tro på att alla människor har samma värde. Jag har varit lojal och alltid fört majoritetens förslag framåt. Jag har försökt vara så öppen och transparant som möjligt. Till den grad att jag åkt på många törnar. Att vara sig själv och vara ärlig är inte det bästa sättet att göra en karriär som politiker. Men det var rätt för mig.

En del smärtar än. Där man har ifråga satt min person. Att jag har gått bakom ryggen och varit oärlig. Men om man inte lyssnar så hör man inte. Jag har alltid informerat om hur jag tänker göra innan. Det politiska spelet passar inte mig. Jag är den jag är. Spontan, snabb och lite förmycket.

En viss bitterhet finns i mig idag. Men ändå så är jag glad över mitt beslut. Det är detta jag behöver. Ändå saknar jag gemenskapen. Delaktigheten. Vännerna. Samtalen.

Jag kunde aldrig ana hur ensamt det skulle bli. Men jag kommer igen. Hittar nya vänner, gemenskaper och samtal. Det måste få ta ett tag. Men som min underbara läkare säger: Det är inte lätt att vara både envis och ha dåligt tålamod.

Undertiden läker jag mina sår sakta. Med hjälp av min familj som tålmodigt stått vid min sida hela tiden. Som trots att jag inte haft tid alltid finns här. Utan att kräva något tillbaka ger dem allt den kärlek som jag behöver. Med dem kan jag vara ledsen, glad och arg på engång.