När ett barn flyttar hemifrån känns det som en stor sorg. När barnet sedan har en massa saker i sin ryggsäck och till på köpet inte är ens eget kött och blod känns det ytterligare som att hoppa utan fallskärm. Kommer jag att i fortsättningen få ge henne all min kärlek och omtanke? Kommer jag ens få vara en del av hennes liv? I media läser jag ofta om hur illa barn far i sina familjehem. Men vem skriver om oss som ger allt och lite till för dessa barn som på ett eller annat sätt inte kan bo hos sina biologiska föräldrar? För en sak är säker, vi har gett denna underbara unga kvinna allt vi har haft möjlighet att ge. Och vi vill fortsätta göra det. Men nu är hon vuxen och ska lära sig att stå på sina egna ben. Att släppa taget gör ont och är otäckt. Samtidigt som det ibland är skönt att få en minut för sig själv. För oss som lever med dessa unika barn är det konstigt och svårt att ens uttala detta. Det är skönt att få vara utan ansvar en minut över denna individ. Det är som om vi tror att någon tycker att vi är dåliga som känner så här. Men det är vi inte. För mitt i den där minuten av att inte ha kontroll kan vi bara älska denna individ helt utan krav på oss.
Mitt hjärta har nu snart bott i sin egen lägenhet i ett år. Jag är tacksam att hon trivs och är trygg. När jag lämnade henne i fredags efter vår stund på stan så kramade jag henne. Gick ut genom dörren. Hon skrattade. Hon fick en kram av en ur personalen och en av hennes grannar bara väntade på att jag skulle gå så han skulle få sällskap framför tvn. Så hon har nu vänner som bara är en dörr från hennes. Hon har personal som gör sitt yttersta för att hon ska trivas. En personal som jag uppskattar varje dag.
Det blir bra. Än har jag inte landat tryggt. Men snart kommer jag att göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar