Här sitter jag, bara timmar från att min semester börjar, och funderar på livet och året som har passerat. Ett år som varit som en berg och dalbana av känslor. Ett år som varit ett av de tuffaste i mitt liv men också ett av de bästa. Den där resan att lära känna sig själv, den tar aldrig slut men jag har kommit en bra bit på vägen det här året. Helt plötsligt, nå ja kanske inte helt plötsligt, så börjar bitarna i mitt livspussel hamna på rätt. Med hjälp av andra har jag långsamt börjat få dit de där viktiga pusselbitarna i ramen.

Bitarna som definierar den person som jag är och vill vara börjar sakta bilda ett mönster.  Den där personen som har lika nära till gråt som skratt. Hon som är blyg men på sammagång älskar att stå i rampljuset. Hon som blir blixtrande arg men i nästa sekund inte kommer ihåg vad det var som gjorde henne så arg. Kvinnan som fortfarande bär på den lilla flickan som inte klarade av att se den gravt alkoholiserade mannen sitta ensam hemma på julafton, utan frågade mamma och pappa om hon fick bjuda hem honom på middag. Hon som känner en jublande glädje för någon som det går bra för. Som känner sorgens smärta när en vän förlorar sin mamma eller pappa. Hon som bär sorgen som bomull kring hjärtat, för att inte minnas är att förlora någon på riktigt. Hon är jag. I nöd och lust.

Jag har lärt mig i år att våga säga det här är jag bra på. Jag är inte i mål ännu men jag är på god väg. Jag är tacksam för allt jag är. Jag vet också vad som är viktigt för mig. Relationer är det viktigaste.

Nära och kära. Arbetskamrater och klienter. Korta bekantskaper som bara varar någon minut och långa som varar ett helt liv. Tänk att just jag fick lära känna just de där personerna som gav så mycket glädja. Jag skulle vilja skriva ut varenda en, men ni skulle inte orka läsa alla deras namn. Några av de finns kvar som bomull kring mitt hjärta, några finns kvar för att sprida värme i mitt liv. Några här och några på andra sidan jorden. Några kom och gick, de värmde en stund, just där och då. Tänk vad mycket plats det kan finnas i en själ och i ett hjärta.

Tacksamheten smyger sig sakta över mig som en varm kram.

Nu ska jag åka och jobba mina sista timmar innan semestern. Idag kommer jag tänka på dig.