I morse klev jag långt utanför min bekvämlighets zon. Jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle våga. Men det gjorde jag och är så stolt över mig själv. Och jag är så glad att jag tog modet till att skicka det där första meddelandet till Fanny. Det jag gjorde var att göra några övningar inför en kamera. Och tillät min underbara tränare att lägga ut det på Instagram och FB. Hennes mål var att visa att alla kan om man bara satsar. Jag är ingen stjärna på hennes Feel It klasser. Men jag prövar och ger inte upp. Det är inte vackert och graciöst som när Fanny själv gör övningarna. Men det är med envishet som skulle göra en åsna avundsjuk som jag tar mig genom passen. Och jag märker skillnad från gång till gång. Någon gång kommer det att bli lika snyggt. Det är en lång väg kvar. Men jag är säker på att det kommer att gå. En dag kommer jag att stå på huvudet. En dag kommer jag att lyfta rumpan från golvet med händerna i golvet. En dag kommer jag att stå på en brygga en ljuv sommar morgon och bara njuta av att böja kroppen bak och fram, upp och ner. Det är min målbild. Vilken är din?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar