Ensam men ändå inte

Nu sitter jag lite på sidan av. Jag ser på det från utsidan och längtar in lite. Reflekterar över det som varit och det som är. Jag är stolt över det jag har gjort. Att följa hjärtat och respekterat mina meningsmotståndare. Istället för att klanka ner på allt de gjort eller tyckt har jag lyssnat och processat deras åsikter. Ibland har jag till och med ändrat åsikt.

Visst har ett förlupet ord kommit ur mig, visst har jag varit irriterad och arg. Men aldrig till den grad att jag förlorat min heder och min tro på att alla människor har samma värde. Jag har varit lojal och alltid fört majoritetens förslag framåt. Jag har försökt vara så öppen och transparant som möjligt. Till den grad att jag åkt på många törnar. Att vara sig själv och vara ärlig är inte det bästa sättet att göra en karriär som politiker. Men det var rätt för mig.

En del smärtar än. Där man har ifråga satt min person. Att jag har gått bakom ryggen och varit oärlig. Men om man inte lyssnar så hör man inte. Jag har alltid informerat om hur jag tänker göra innan. Det politiska spelet passar inte mig. Jag är den jag är. Spontan, snabb och lite förmycket.

En viss bitterhet finns i mig idag. Men ändå så är jag glad över mitt beslut. Det är detta jag behöver. Ändå saknar jag gemenskapen. Delaktigheten. Vännerna. Samtalen.

Jag kunde aldrig ana hur ensamt det skulle bli. Men jag kommer igen. Hittar nya vänner, gemenskaper och samtal. Det måste få ta ett tag. Men som min underbara läkare säger: Det är inte lätt att vara både envis och ha dåligt tålamod.

Undertiden läker jag mina sår sakta. Med hjälp av min familj som tålmodigt stått vid min sida hela tiden. Som trots att jag inte haft tid alltid finns här. Utan att kräva något tillbaka ger dem allt den kärlek som jag behöver. Med dem kan jag vara ledsen, glad och arg på engång.