Jag känner en oro. Hur ska det gå? Med allt?

Vi rusar fram, vi delar våra åsikter i sociala medier. Vi tycker och tänker. Även jag är med i den nya tidens snabba åsiktsmaskin. Men ibland stannar jag upp. Lyfter mina fingrar från tangenterna och tänker efter. Så där som jag gör när jag talar med en människa öga mot öga. Jag tänker efter om min åsikt just den där sekunden är värd att kämpa för. Ibland är den det, men oftast raderar jag det jag tänkt skriva.

Jag tror att vårt PK samhälle bygger på att vi inte längre träffas och har ett riktigt bra samtal där vi vädrar våra tankar. För det är just det vi behöver. Vädra våra tankar och få vända och vrida på dem. När vi sitter tillsammans över en kopp kaffe eller vid ett möte ger vi varandra utrymme för att förädla tankarna till en åsikt. Ibland märker jag med mig själv att jag skriver ner något som jag tycker. Sedan får jag några svar och tänker efter. Kanske jag ändra det jag just tyckte för att processen i min tankevärld inte var klar. Ibland blir den där tanken bekräftad.  Ibland upplever jag mig själv som en som inte håller fast vid mina åsikter. Och stundom har det irriterat mig. Men nu mera har jag insett att just det är det bästa med mig. Att jag genom samtal kan göra just det.

Oron som jag känner är att genom sociala media blir det åsikter och inte tankar som blir  befästa. Att det som står där är det som gäller. Men så kommer vi inte framåt.

Jag känner även en rädsla över att vi inte kan ha en diskussion där vi respekterar den andra personen. Vi har svårt att skilja på sak och person. Hur ska vi komma framåt i vårt samhälle när vi hela tiden tänker på vi och dem. Nej vi måste börja tänka på oss. Vi tillsammans kan skapa en bättre värld. Och det kan vi göra genom att träffas. Att samtala. Att umgås.

Det var mina tankar i natten.