Nu känns det som det rulla på igen. Ett tag efter det att vi slutat med Krogen kändes det som om jag skulle ramla tillbaka in i mina gamla vanor. Men jag klarade den svackan. Och det gjorde jag för att jag under hösten tränat. Och inte bara kroppen, utan även mitt sätt att tänka och agera. Jag tillåter inte mig att falla ner i groparna på vägen. Utan när jag misslyckas med det jag tänkt förlåter jag mig själv och kämpa lite mer nästa dag. För det är så att när vi slutar försöka och tänker att detta går inte. Och när vi bara struntar i allt. Det är då det inte går. Så det gäller att som min syster alltid säger. Deppa ihop en dag och komma igen nästa. Till slut kommer jag att lyckas. Det är jag säker på. Hur lång tid det tar spelar ingen roll. För jag kommer en dag säga till er att nu har jag gjort det.

Tänk bara var jag är idag jämfört med 8 januari 2016. Då orkade jag knappt gå genom Maxinge utan att vila. Jag kunde inte göra en burpiee (vill ni veta vad det är får ni gooogla eller komma med på en träning). Jag kunde inte stå i plankan. Idag orkar jag gå utan vilopauser en hel dag på Maxinge (till mannens förtret), jag gör burpiees. Jag klarar att stå i plankan.

Nu finns det massor mer som jag vill klara av. Och massor med saker som jag vill göra. Känslan som jag har nu är att allt kommer att bli bra. Förr eller senare kommer jag att nå mina mål.